Värderade talman,
När man läser redogörelsen är det inte svårt att hålla med de flesta formuleringar. Målet ska vara en hållbar utveckling. Med vår biståndspolitik vill vi uppnå jämställdhet och förstärka alla kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Vi vill stärka utvecklingsländernas egna förutsättningar att utveckla sin handel och ekonomi. Finland satsar på sådant utvecklingssamarbete där finländskt kunnande har en särskild betydelse.
En snabbsökning genom texten visar att redogörelsen kryllar av ord såsom förstärker, ökar och utvecklar. Intrycket är att redogörelsen är mycket välmenande, men vilar på lösan sand eftersom pengarna för att förverkliga allt detta saknas.
Om man läser redogörelsen noga hittar man i alla fall på sidan 9 den mest tongivande meningen "Under de närmaste åren blir Finland tvunget att genomföra utvecklingssamarbetet med mindre anslag och personalresurser än tidigare."
Svenska riksdagsgruppen har i sin alternativa budget, som presenterades i november, visat att de massiva nedskärningar som Finland under detta år genomför i biståndsbudgeten inte behöver göras, bara man prioriterar rätt. Utan att ha ökat på budgetunderskottet anvisar vi 250 miljoner euro mera än regeringen till biståndet.
Värderade talman,
Euromässigt drabbas det multilaterala utvecklingssamarbetet och det allmänna stödet för FN-organisationer mest då regeringen skär över 300 miljoner i biståndet.
Ändå skryter redogörelsen med hur mycket Finland samarbetar med och stöder FN-organisationer. Det är tyvärr inte trovärdigt, bästa biståndsminister.
Förra hösten presenterades uträkningar om att vi skär ned våra bidrag till FN-organisationerna med i snitt 70 procent. Siffran var så skamlöst hög att jag lät kontrollera dem på UM inför denna debatt. Kanske man på ministeriet ändå hade lyckats omallokera pengar så att siffran blivit aningen lindrigare?
Svaret var inte speciellt trösterikt. Stödet till FN-organisationerna skars de facto ned med omkring 60 procent och samtidigt väljer Finland att koncentrera stödet till bara fyra FN-organisationer: UN Women, UNICEF, UNFPA och UNDP.
Det är helt klart att vårt internationella anseende som ansvarsfull nordisk stat har fått sig en törn av detta.
Värderade talman,
Jag vill här även uttala några positiva omdömen.
I den här situationen är det i varje fall rätt att Finlands andel finansiering till de minst utvecklade länderna kvarstår på en nivå över de internationella rekommendationerna. Det är också en rätt prioritering att nästan alla Finlands bilaterala partnerländer finns bland de minst utvecklade länderna.
Finlands mål är också att få den privata företagsverksamheten starkare med i biståndarbetet. Det är välkommet att utvecklingsländerna dras med i det normala handelssamarbetet som stärker deras ekonomi.
Ändå måste vi se till att dessa två mål går att uppnå samtidigt. Finland har orsak att noga följa med hur företagsverksamheten möter de allra minst utvecklade ländernas behov – eftersom infrastrukturen vanligtvis är mycket sårbar i dessa länder.
I sig är det lätt att understöda flera av de prioritetsområden som enligt redogörelsen ska styra biståndsarbetet.
Framför allt kan vi skriva under de erfarenheter som visar att kvinnors och flickors rättigheter, ställning och möjligheter att delta förbättrar hela samhället och främjar uppnåendet av övriga utvecklingsmål. Ett viktigt prioritetsområde är att stärka demokratin och civilsamhället.
Värderade talman,
Till sist en viktig principiell tanke: varför skär regeringen ned på biståndet då den samtidigt – inte minst i flyktingdebatten – ideligen upprepar hur viktigt det är att satsa på förebyggande arbete, det vill säga de problemhärdar där hunger, elände och flyktingströmmar uppkommer?
Det är ju i problemhärdarna biståndspengarna kan komma till preventiv nytta.