Ärade talman!
Att skära i utbildningen är att skära i framtiden.
Därför presenterar jag nu en fiktiv, men en helt möjlig berättelse om framtiden – från pojken Petteris synvinkel. Som treåring börjar han på deltid i barnträdgården. Det blir snabbt klar att Petteri är i behov av talterapi. Petteri har tur då hans föräldrar har råd att finansiera hans terapi privat. På den offentliga sidan fick han inte terapi.
Fältet har väntat på småbarnspedagokikens andra fas i över trettio år. Och hur bemöter nu regeringen Sipilä denna förväntan? Jo genom att begränsa den subjektiva rätten till dagvård och genom att föreslå nedskärningar som leder till större gruppstorlekar.
Det livslånga lärandet borde börja redan från och med småbarnspedagogiken. Nu drar regeringen mattan undan fötterna på denna målsättning.
Petteris lågstadieskola är välutrustad med de nyaste läsplattorna som finns, men plattorna används just inte alls, för Petteris annars goda lärare har inte kunnat fortbilda sig, då pengarna är slut. Petteri tycker ändå att hans skola har det bra ställt. Hans kompis Mikko går i skola i grannkommunen. I Mikkos skola har det inte läsplattor alls, utan endast några gamla datorer.
Nu är det ytterst viktigt att regeringen snabbt konkretiserar vad den avser med digitalisering och nya inlärningsmiljöer. Det är klart att vår skola bör följa utvecklingen, men digitaliseringen kan inte enbart betyda att skolorna anskaffar läsplattor och nya datorer. Det måste finnas en systematisk plan för detta, och lärarkåren bör ha reella möjligheter till fortbildning. Men också här bör den viktigaste målsättningen vara att skillnaderna mellan skolor i samma kommun eller regionalt inte får öka. Skolshopping får inte bli vanligare.
Grundskolan har länge garanterat alla barn, oberoende av bakgrund, jämlika möjligheter. Nu om någonsin bör vi värna om detta. Därför är det i sig bra att regeringen inte går åt grundskolan riktigt så hårt som åt de övriga utbildningsstadierna. Men enligt OAJ hotar också redan dessa nedskärningar 900 arbetsplatser inom den grundläggande utbildningen.
Efter högstadiet står Petteri inför ett svårt val – ska han välja gymnasiet eller yrkesutbildningen. Den unga mannen är mer intresserad att spela dator om nätterna, och han får inte så mycket studiehandledning, som hans skulle behöva. Gymnasiet i hemkommunen stängdes för några år sedan. Petteri har tur i att ha en uppmuntrande familj, som till slut får honom att välja gymnasiet 40 km från hemmet. För vissa av Petteris klasskamrater går det inte lika bra, de söker ingen utbildningsplats och stannar hemma istället.
Petteris svenskspråkiga småkusin Oscar har tyvärr ännu mindre valmöjligheter - den regionala svenskspråkiga yrkesutbildningsenheten har stängts.
Enligt regeringsprogrammet ska andra stadiets yrkesutbildning reformeras. Vi delar regeringens uppfattning om att andra stadiet bör förnyas. Men tyvärr är det helt oklart hur regeringen tänkt förverkliga denna reform. Nedskärningarna träder ikraft 2017, men den styrande lagstiftningen först ett år senare. Nu verkar det som om regeringen endast koncentrerar sig på att skära kraftigt, sammanlagt 764 miljoner under hela valperioden (kumulativt), istället för att noggrant och systematiskt bereda den nödvändiga reformen av andra stadiet. Jag vill därför fråga; hur har regeringen tänkt trygga den regionala tillgängligheten till utbildning? Hur tänker regeringen trygga de små och sårbara svenskspråkiga yrkesutbildningsenheterna?
Efter gymnasiet väljer Petteri universitetet. Tyvärr får han inte den handledning, som han skulle behöva och studierna fördröjs. Också antalet föreläsningar har minskat eftersom en del professurer inte kunnat återbesättas av ekonomiska skäl.
Det är ofattbart att regeringen också sammanlagt under hela valperioden (kumulativt) skär ca 793 miljoner i högskolornas finansiering och dessutom flera hundra miljoner i annan innovationsfinansiering. Förra veckan fick vi läsa att Helsingfors universitet planerar att säga upp 1 200 anställda. Är det verkligen på det här sättet som regeringen tänkt få Finlands ekonomi på fötter? Nej. Nu borde man agera helt tvärtom. Finland är ett av världens mest utbildade länder, men på vetenskaplig nivå ligger vi efter nästan alla andra OECD länder. Istället för nedskärningar behöver vi nu modiga satsningar i högskoleutbildning och forskning. Detta hjälpte också oss att vinna 90-talet recession.
Ärade talman,
Petteris och hans kompisars berättelse kunde också utformas annorlunda, men det behövs politiska vilja för det. Svenska riksdagsgruppen kan inte godkänna de nedskärningar i utbildningen, som Sipiläs regering föreslår. Vi kan under inga omständigheter godkänna ett utbildningssystem där barn och ungas socioekonomiska bakgrund får en allt större betydelse för hur väl de klarar sig. Under inga omständigheter!
På grund av nämnda orsaker omfattar jag det förslag om misstroende som nyss framfördes.
