De nya skollagarna kom till genom en grundlig reform av utbildningslagstiftningen. Ärendet bereddes länge och grundligt och resulterade i åtta lagar som ersatte 26 gamla lagar om utbildning. När riksdagen godkände det nya lagpaketet 1998 avgavs samtidigt 20 uttalanden. Man förutsatte bl.a. att en utbildningspolitisk redogörelse skulle avges efter tre år och så har nu skett.
Redogörelsen som vi nu fått har som en utgångspunkt riksdagens uttalanden från år 1998 och är en första utvärdering av de nya lagarna. I redogörelsen dras allmänna slutsatser. Konkreta åtgärdsförslag för framtiden saknas i de flesta fall.
Allmänt taget har anslagen för utbildning ökat under de senaste åren. Vuxenutbildningen och det fria bildningsarbetet har däremot hamnat i en ekonomisk svacka. Den parlamentariska vuxenutbildningsarbetsgruppen som nyligen avslutat sitt arbete har kommit med många viktiga förslag, som skulle säkerställa den ekonomiska tryggheten inom vuxenutbildningen. Dessa förslag bör i snabb ordning tas upp till behandling och en tidsplan för åtgärder göras upp.
Gällande grundskollag gäller alla barn bosatta i Finland. Grundskolan har ansvar för alla elever, också barn med särskilda behov och grava handikapp. De nya skollagarna lyfter fram barnen med särskilda behov på ett förtjänstfullt sätt. Anslagen för specialundervisningen i grundskolorna har ökat snabbt under de senaste åren. Från år 1997 till år 2000 ökade utgifterna för specialundervisningen med över 80 procent. Enligt vår åsikt ger redogörelsen ändå en överoptimistisk syn på situationen inom specialundervisningen och hur man lyckats med integreringen av barn med särskilda behov. Skillnaderna mellan hur man i olika kommuner förhåller sig till specialundervisning är enorma och många kommuner klarar inte av att sköta sin stöd- och specialundervisning på ett tillfredsställande sätt. Integrering av elever som har funktionsnedsättningar eller handikapp i vanlig klass är det primära alternativet, men också specialskolor och -klasser behövs. Vid val av skolform bör barnets bästa och familjens önskemål vara utslagsgivande. Speciella funktionsnedsättningar som kräver skräddarsydda lösningar i grupp kan ofta bäst tillgodoses i en specialklass eller -skola. En del kommuner integrerar eleverna rent fysiskt utan att beakta elevernas individuella behov av stöd. Satsningar för elevvårdens resurser varierar mycket i de olika kommunerna. Det är inte heller alltid tillräckligt att skolan arbetar med barn med särskilda behov. Det behövs ofta också ett samarbete med social- och hälsovården. Svenska riksdagsgruppen efterlyser helhetsstrategier för barnen som mår dåligt.
Lärarbristen i landets skolor är på sina håll akut. Enligt lärarutredningsprojektet OPEPRO borde 7 650 nya klasslärare utbildas fram till år 2010. Dessutom behövs det ett stort antal speciallärare och ämneslärare bl.a. i engelska, matematik, svenska som andra inhemska språk, gymnastik, biologi och datateknik. Utbildningsministeriets utvidgningsprogram för att utbilda drygt 3000 extra lärare under åren 2001-2003 är inte tillräckligt. I Åbo Akademis betänkande om lärarutbildningen, Läraren 2010, uttrycks problematiken väl: "En god utbildning är central för det finländska samhällets välstånd och fortsatta utveckling. Välutbildade lärare skall axla en del av ansvaret för denna. För att i fortsättningen trygga tillgången på yrkeskunniga lärare behöver lärarutbildningen kontinuerligt utvecklas och dimensioneras enligt beräknade behov."
I de svenskspråkiga skolorna är bristen på behöriga lärare dubbelt så stor som i de finskspråkiga skolorna och i Nyland är t.o.m. var fjärde klasslärare i de svenskspråkiga skolorna obehörig. Extra utbildningsåtgärder behövs - därför anser Svenska riksdagsgruppen att ytterligare tilläggsanslag bör anvisas för lärarutbildningen i nästa års budget. Dessutom borde en landsomfattande kampanj inledas för att göra läraryrket mera attraktivt. Förövrigt anser Svenska riksdagsgruppen att lärarnas löner bör höjas och att deras lönesystem borde ändras till en helhetslön som är mera ändamålsenlig än det nuvarande systemet.
Svenska riksdagsgruppen anser att varje skola bör ha tillräckligt med övrig personal så som skolhälsovårdare, psykologer och skolgångsbiträden. Speciellt skolgångsbiträdenas anställningsvillkor och lön bör ses över. Efterfrågan på skolgångsbiträden är stor men med den lön och de anställningsvillkor dessa erbjuds kan man förstå att tjänsterna inte är lockande. I de flesta kommuner friställs skolgångsbiträdena under sommaren, vilket är ohållbar anställningspolitik.
Redogörelsen tar upp tillgången till utbildning, vilket är en mycket central fråga. Enligt 4 § i lagen om grundläggande utbildning skall kommunen för alla elever anvisa en närskola där undervisning ges på elevens eget språk. Bestämmelsen har tolkats så att kommunen är skyldig att erbjuda undervisning även om det bara är fråga om en elev. Enligt Svenska Finlands folktings utredning har problem förekommit närmast då svensk- eller tvåspråkiga barn på finskspråkiga orter inne i landet har velat ha undervisning på svenska. Därför borde kommunerna uppmuntras till att grunda svenskspråkiga skolor där behov finns. Praktiken visar att dessa skolor blivit populära och att de också lockat till sig nya kommuninvånare, d.v.s. familjer med svenska eller finska och svenska som hemspråk.
Ett speciellt problem för elever i svenskspråkiga skolor är tillgången på läromedel. Produktionen av undervisningsmaterial på svenska i Finland är inte tillfredsställande. För att komma åt bristen på tidsenliga uppdaterade upplagor som fyller samma krav som de finskspråkiga läromedlen bör framställningen av svenskt undervisningsmaterial särskilt uppmärksammas.
Med tanke på de argument som ovan framställts kunde redogörelsen gärna ha innehållit ett speciellt avsnitt där praktiska problem som finlandssvenska barn har i t.ex. glesbygderna hade tagits upp.
Enligt lag om grundläggande utbildning har samerna rätt till huvudsaklig undervisning på sitt modersmål, d.v.s. i över hälften av undervisningsämnena, då de är bosatta i samernas hembygdsområde och behärskar samiska. Samernas situation har i och med flyttningsrörelsen också fått en ny aspekt. En stor del av landets samer är idag "citysamer" spridda i städerna i södra Finland. Dessa borde också ha rätt till undervisning på sitt modersmål.
Utvärdering av skolornas arbete är en av de centrala punkterna i de nya skollagarna. En välfungerande nationell och lokal utvärdering behövs för att upprätthålla en god nivå och utveckla skolverksamheten. De finländska 15-åringarna klarade sig glädjande nog utmärkt i PISA-jämförelsen av elevers skolresultat i OECD-länderna. Våra elevers läskunnighet, färdigheter i matematik och naturvetenskaper placerade sig högt. Det är ändå skäl att vara medveten om att regionala skillnader förekommer också i vårt land och att de inte får ges utrymme att växa. Gällande läskunnigheten visar undersökningen att flickor klarar sig betydligt bättre än pojkar och att det finns en liten undergrupp av finländska pojkar som klarar sig signifikativt sämre än genomsnittet. Resultaten bör analyseras. Också här har det dock redan kommit fram hur viktigt det är med satsningar på lärarutbildning och en god skolmiljö. Genom målmedvetna åtgärder bör problemen snabbt åtgärdas. Svenska riksdagsgruppen anser att skolor inte bör utvärderas enbart utgående från den teoretiska kunskapsnivå eleverna inhämtat. Nationella och också internationella utvärderingar bör sträva till att få fram goda exempel på skolor och skolsystem som satsar på elevernas helgjutna och etiska utveckling, har antimobbningsstrategier, lyckas integrera elever med särskilda behov och erbjuder en trygg och stimulerande skolmiljö.
En målsättning på sikt bör vara att skolbarnens eftermiddagsvård i någon form blir en lagstadgad uppgift för kommunen och att kommunerna bereds ekonomiska möjligheter att genomföra denna uppgift. I och med en fungerande eftisvård skulle alla barn som nu tillbringar sina eftermiddagstimmar ensamma efter skolan få ett tryggt alternativ. Svenska riksdagsgruppen stöder utvecklandet av eftermiddagsvården.
Svenska riksdagsgruppen saknar i redogörelsen en analys av framtida möjligheter kring digi-TV som bygger på samarbete mellan skola och TV. Digi-TV erbjuder möjligheter till kompletterande undervisning och för glesbygderna kan den moderna tekniken utjämna regionala skillnader i tillgänglighet.
Flera olika modeller för studentexamen har förts fram under årens lopp, många av dem omtvistade. Rekommendationerna från den enda parlamentariska arbetsgrupp som tagit ställning i frågan nämns, förvånansvärt nog, överhuvud taget inte i redogörelsen. Arbetsgruppen tillsattes 13.1. 2000 och avslutade sitt arbete den 30 maj samma år. I sitt förslag till en mångsidig studentexamen framförde arbetsgruppen en modell med fyra obligatoriska ämnen och ett obegränsat antal valfria. Bland de obligatoriska ämnena ingår finska och svenska, och antingen realprovet eller matematiken.
Två levande språk och kulturer är en styrka för Finland och det är ett nationellt intresse att främja en växelverkan mellan dem. Svenska riksdagsgruppen anser att landets båda nationalspråk skall vara obligatoriska i studentexamen. Detta är nödvändigt för att bevara en hög kunskapsnivå i finska och svenska. Utan verkliga kunskaper i svenska också bland den finskspråkiga befolkningen kan Finlands grundlagsenliga tvåspråkighet inte förverkligas i den omfattning lagen förutsätter.
Diskussionen kring en ämnesreal contra allmän real har gått het. En allmän real innebär att man under gymnasietiden läser många olika realämnen och dokumenterar en mångsidig kunskap, medan en ämnesreal innebär att gymnasieeleven väljer att fördjupa sig i ett eller två olika realämnen. En arbetsgrupp inom undervisningsministeriet förordar en övergång till ämnesreal. Svenska riksdagsgruppen förhåller sig skeptisk till förslaget. Gymnasieutbildningens uppgift är att ge en bred allmänbildning. Det är inte långsökt att befara att genomförandet av en ämnesreal på sikt kan leda till en minskning av antalet ämnen som studeras i gymnasiet. Detta skulle innebära en koncentration på färre ämnen och krav på fördjupade kurser i dessa få ämnen. Små skolor skulle få svårt att erbjuda eleverna specialkurser och hävda sig i konkurrensen med stora resursrika skolor, som i allmänhet finns i de stora befolkningscentren. På sikt skulle detta innebära dödsstöten för mindre, lokala gymnasier.
Svenska riskdagsgruppen vill betona vikten av tillgänglighet till utbildning. Tryck på centralisering och specialisering får inte göra utbildningen svåråtkomlig på glesbygderna. I glesbygderna blir avstånden långa, t.o.m. ohållbart långa för barnen. Det är viktigt för barnen och familjerna att skolan finns så nära hemmet som möjligt. Små skolor är tryggare miljöer för små barn och trivseln är ofta bättre än i stora skolor. Vår regeringsform och våra skollagar garanterar barnen lika rätt till utbildning och det skall vi hålla fast vid.
Gruppanförandet hölls av Margareta Pietikäinen 20.3.2002.