För att kunna hävda sig i konkurrensen med de mycket större internationella teleoperatörerna är det viktigt med ett gott samarbetsklimat mellan företagen i Norden. Fusionen Sonera-Telia är ett exempel på en bra nordisk lösning under nya marknadsvillkor. Med detta följer Sonera Nordea och Stora Enso i fotspåren. Tillsammans bilder Sonera och Telia en solid koncern med god riskhanteringsförmåga. För placerare i Sonera, inte minst för den finska staten som största ägare, är detta goda nyheter då osäkerheten kring företagets ekonomi nu minskar.
Oppositionen har krävt att skattebetalarna måste få tillbaka de tre miljarder mark som staten satsade i bolaget i fjol. Det är svårt att tänka sig att det skulle föreligga några meningsskiljaktigheter om detta. Samtidigt måste man emellertid inse att det i stor utsträckning var tillskottet från statens och privata placerares sida som gjorde Sonera "fusionsdugligt". Detta banade väg för den nya starka nordiska operatören. Nu, efter fusionen, finns det förutsättningar för att skattebetalarna ska kunna få tillbaka insatsen. Redan dagens aktiekurs är betydligt högre än den var då staten gick med i emissionen. Ingen kan heller säga hur mycket staten kunde ha blivit tvungen att ytterligare satsa i Sonera, om Sonera inte hade gått ihop med Telia.
Den finska och den svenska staten har båda förbundit sig till att under de kommande fem åren minska det statliga ägandet i det nya bolaget. På längre sikt kan det ifrågasättas om staten kan och bör vara en företagsägare på den globala marknaden.
Det är viktigt att fusionen inte leder till minskad konkurrens på den finländska marknaden. Då Telia och Sonera har stora statliga ägare är det av särskild betydelse att allt går öppet och rätt till. Affären skall först godkännas av EU-kommissionen. Det är viktigt att samtidigt inse att det också krävs annat än konkurrens för att hålla priserna nere. Telekombranschen har flera osynliga konkurrenshämmande element, som inte heller Sonera och Telia går fria ifrån.
Alla har märkt att det kostar tre gånger mera att ringa från en operatör till en annan än om man ringer till en person med samma operatör - för att inte tala om prisskillnaderna mellan internationella samtal. Detta beror inte på kostnaderna utan på en ny form av elektroniskt monopol, där det på samma territorium kan finnas flera dominerande aktörer, monopolister, en märkvärdig egenhet för den elektroniska världen. För konsumenterna är det viktigt att EU tar i dessa frågor på allvar och monterar ned oskäliga priströsklar mellan operatörerna. I telemarknadslagen som riksdagen godkände för ett år sedan vidtogs åtgärder för att förbättra konkurrensen mellan tredje generations mobiltelefonoperatörer och internetoperatörer. Det är av stor betydelse att regeringen följer upp hur lagen utfaller och överväger behovet av nya steg.
Sonera har varit föremål för mycket publicitet under de gångna åren - positiv lika väl som negativ. Då den gigantiska globala IT-bubblan blåstes upp kunde man för Sonera ha köpt upp Finnair 153 gånger. När året 1999 kommer att skildras i historieböckerna får säkert drivkrafterna bakom teknologisektorns överdrivna förväntningar en specialanalys - och det med all rätt.
Svenska riksdagsgruppen ansåg då börsstegringen var som häftigast att det var riskabelt för staten med en stor ägarandel, men då var då, och nu är nu. Faktum kvarstår att finska staten genom att sälja ut Soneraaktier har kunnat amortera statsskulden betydligt och på det sättet sänka sina ränteutgifter. Den sista utförsäljningen lyckades dessutom pricka in den absoluta börstoppen. Under Soneras nya ledning har det också gjorts flera omprioriteringar som är ägnade att stabilisera bolagets ekonomi igen.
Fusionen med Telia är i dagens läge en bra lösning. Nu är det viktigt att det fusionerade företaget får en stabil och bra ledning och att konsumenterna får fullgod betjäning.
Då staten nu kliver ur den tid då den med egen affärsverksamhet tog ansvar för samhälleliga bastjänster, såsom teletjänsterna i glesbygden, är det nödvändigt att noggrant se upp med att det inte uppstår teknologisk ojämlikhet. Samhället har fortfarande ett intresse och en skyldighet att tillgodose glesbygdens och utsatta befolkningsgruppers behov.
Tillsvidare har marknadens egna drivkraftter gett upphov till ett vältäckande mobiltelefonnät i landet. Kabelnätet är fortfarande viktigt för elektronisk dataöverföring, men det är omöjligt att förutse hur länge och i vilken utsträckning nätet består innan ny teknik kanske tar över. Utvecklingen kan föra med sig teknologi som börsnoterade bolag inte anser vara tillräckligt lönsam i glesbygden. Det får inte gå så att tillgången till egentliga teletjänster koncentreras endast till tätorterna. Medborgarna bör ges tidsenliga förutsättningar att leva och verka oberoende av boningsort.
Detta måste regeringen följa upp. Ett instrument att ta till kunde vara de koncessionskrav som ställs på mobiltelefonoperatörerna. Krav kunde ställas på t.ex. dataöverföringshastigheter och nätets täckning. För trådtelefonverksamhet krävs inte koncessioner. Hur en eventuell indragning av nödvändiga trådtelefontjänster skall kunna motverkas måste lösas på annat sätt.
Fusionen aktualiserar frågor som kräver pragmatiska lösningar. Styrmedlen kan vara andra än direkt statligt ägande. Fusionen måste följas upp med ett vaksamt öga och en beredskap från statens sida att agera för att jämlikheten i samhället skall kunna tryggas.
Gruppanförandet hölls av Henrik Lax 4.4.2002.
