Statens redogörelse om medborgarnas möjligheter till direkt deltagande går på djupet i betraktelsen av demokratin. Utmaningen ligger i att ytterligare förädla grekernas 2500 år gamla "brand". Vi som sitter i denna sal har all orsak att begrunda en stund över vår egen roll, sade Nils-Anders Granvik i gruppanförandet.
Det är skäl att understryka, att huvudtanken - demokratin - fortfarande är en överlägsen samhällsform. Jag tror inte att det är demokratin som har tappat stinget, det är vi medborgare som inte kanske tar den på så stort allvar som vi borde.
Utmaningen ligger i att återskapa förtroendet för den demokratiska processen. Valdeltagandet i kommunalval har sjunkit från 72% 1992 till 56% vid valet år 2000. Det är vanligt att skylla på medierna för att politiken blir så ytligt refererad i pressen. Det tänker jag akta mig för, men jag vill påminna om att det är inte bara de aktiva politikerna som bär ansvar för att samhället uppvisar respekt för de demokratiska instrumenten. Då samtliga medier har gått in för en "snuttifiering" av sakfrågorna och då alla politiker blir maximalt kritiskt granskade som personer, kan detta inte leda till annat än en likgiltighet bland medborgarna. Alla samhällspåverkare och -institutioner bär ett kollektivt ansvar för främjandet av demokratin.
Talman!
I dagens debatt är det bra ifall vi kunde hålla isär begreppen deltagande och delaktighet. Invånaren deltar i den demokratiska processen vid val, men hon kan och förväntas vara delaktig också mellan valen. Medborgaren kan via sin delaktighet påverka samhället utöver att delta i val eller inneha en förtroendepost. En stark delaktighet bland medborgarna leder till ett ökat deltagande. Det är dit vi vill komma.
I samhällsdebatten har man ofta fått den bilden att målet är att hitta på andra beslutsformer än den representativa demokratin. Det är inte bara en farlig väg att gå, utan en ren blindväg. Nya former för samhällspåverkan skall underställas den representativa demokratin. Det är skäl att påminna om att också folkomröstningarna är underställda den representativa demokratin.
Redogörelsen sätter tyngdpunkten på delaktigheten i den kommunala processen i första rummet. Det är en riktig prioritering. De lokala besluten påverkar vår livsmiljö allra mest.
För att öka delaktigheten måste invånaren ha bättre tillgång till information. För att möjliggöra detta krävs ett större engagemang hos förvaltningen för att se till att strömmen av information inte ebbar ut. Det är fråga om att i större utsträckning publicera och marknadsföra kommunens beslut och beredningar både på webben och i pressen. Samtidigt borde kommunen, samkommuner och statliga myndigheter ordna fler öppna möten och "hearingar" där de berörda invånarna kunde få sin talan hörd redan i beredningsskedet. Både regeringens redogörelse och betänkandet poängterar betydelsen av att kommunen och staten kommunicerar med invånarna på båda språken. Det poängterar också Svenska riksdagsgruppen.
Vi borde också se över hur förtroendemannaorgan tillsätts. Har de alltid en vettig sammansättning? För att öka beslutsdelaktigheten borde de berörda "konsumenterna" sitta i ifrågavarande förtroendeorgan. Här kunde man kopiera modellen som är vanlig i skolorna. Där är det självklart att elevernas föräldrar skall ha en plats i skolans direktion.
Enligt gällande kommunallagstiftning finns det inga hinder för att utveckla delaktigheten för invånarna. Till denna slutsats kom förvaltningsutskottet redan år 2000. Många av de instrument som finns för delaktighet är rätt okända för allmänheten. Vem vet att man inte ens behöver vara 18 år för att lämna in ett initiativ till kommunen som fullmäktige eller en nämnd måste ta ställning till? Instrumentet fungerar inte alltid klanderfritt, men som påverkningskanal för medborgaren är initiativrätten i en klass för sig.
Kommunfullmäktige har också befogenhet att delegera beslutandemakten i stor utsträckning. Utskottet lyfter fram problemet med denna ansiktslöshet i beslutsfattandet, speciellt i de större städerna. En väljare utgår ifrån att varje fullmäktigemedlem har koll på varenda ett litet ärende. Här ligger alltså en liten delaktighetsparadox; ju mer fullmäktige delegerar, desto svårare är det för väljaren att hitta rätt person att kontakta. Jag tror ändå att vi inte skall vara rädda för att sprida ut makten, men vi måste komma ihåg att fullmäktige inte kan delegera bort det slutliga ansvaret!
Ansiktslösheten blir också ett problem vid t.ex. kommunsammanslagningar, i.o.m. att avståndet mellan beslutsfattaren och invånaren då ökar. Kommunförbundets statistik bevisar detta; i mindre kommuner är man mera i kontakt med politiker och tjänstemän. Det bästa sättet påverka är den direkta kontakten till den folkvalde. Aktiv kommunikation med fältet är rent av en förutsättning för att vi skall kunna sköta våra uppgifter som politiker.
Talman!
En av de stora utmaningarna är att få de unga att i större grad intressera sig för samhällsfrågor och att få dem att aktivera sig i dem. Det är kanske fel att säga att de unga inte är intresserade, men oftast fokuseras deras intresse på bara ett enda problem som de vill lösa. I jämförelse med de s.k. ensaksrörelserna blir de traditionella organisationerna lätt uppfattade som långsamma och stela. Förklaringen är enkel. De politiska grupperingarna har alla samhällsproblem att tampas med; problemen får inte lösas så att någon person eller sakfråga blir lidande. Detta helhetsansvar borde också genomsyra ensaksrörelserna.
Ungdomsparlamenten är en utomordentlig idé då det gäller att inkorporera de unga i det kommunala beslutsfattandet, förutsatt att det är fråga om just det - beslutsfattande. I en del kommuner har man gjort misstaget att göra ungdomsparlamenten till ett rådgivande organ. Ungdomarna kan inte tolka den signalen på annat sätt än att de etablerade politikerna inte har förtroende för de ungas förmåga att fatta beslut. Ungdomsparlamenten borde få reell makt och en egen budget. Vem är bättre skaffade att sköta ungdomsärenden än de unga?! Svenska riksdagsgruppen omfattar också utskottets förslag om att äldreråd och handikappsråd kunde bildas i större utsträckning.
I den norska kommunen Porsgrunn gick man inför en modell med ungdomsforum där varje klass utsåg sin egen ledamot. Den valda församlingen fick årligen ett ansvarsområde med en egen budget. Efter att projektet hållit på några år hade kommunens fullmäktige genomgått en radikal förändring; 8 av de totalt 49 fullmäktigeplatserna innehades av unga under 20 år. Samma modell används som förebild bl.a här i Helsingfors. Återstår att se vilka resultaten blir om några år.
Grunden för den representativa demokratin bygger i praktiken på partiernas nominering av kandidater. Den generation som nu växer upp är främmande för tanken att gå med i ett parti. Trots att alla partier har en ungdomsorganisation, har också dessa svårt att få kontakt med de unga. Svenska riksdagsgruppen föreslår därför att de politiska ungdomsorganisationerna skulle släppas in i skolorna för att kunna berätta om sin verksamhet. Förbundens möjligheter att komma in i en skola varierar från kommun till kommun och från skola till skola. Därför borde en helhetsplan uppgöras för hur ungdomsförbunden kunde bidra till undervisningen. I Sverige är det här ungdomsförbundens huvudsakliga uppgift.
Det har visat sig vara svårt att kombinera ett aktivt samhällsengagemang med både arbete och familjeliv. Ofta har den nya tekniken presenterats som lösningen på problemen. E-demokrati är redan ett etablerat begrepp trots att få vet exakt vad det är. Det kan bero på att E-demokratin inte fått den genomslagskraft som man förutspådde för några år sedan. Vi skall ändå inte vara rädda för att utnyttja ny teknik, men vi måste fråga oss ifall tekniken faktiskt råder bot på problemet. Ifall vi bygger upp modeller för delaktighet med hjälp av Internet, löper vi risk att vi utelämna vissa åldersklasser, samhällsgrupper, socialklasser och regioner från processen. Men då det gäller att införskaffandet av information eller kontakt via e-post kan man säga att Internet redan har reformerat det politiska arbetet till det bättre.
Utskottet betonar också den stora mängden föreningar vi har i Finland. På statlig nivå har det blivit mer allmänt att höra olika medborgarorganisationer. Denna växelverkan mellan föreningar och t.ex. ministerier kunde ytterligare stärkas. Staten har svårt att föra en dialog med varje enskild individ, men genom föreningarna kan många individer påverka beslutsfattarna i ett tidigt skede.
Talman!
Både beslutsfattare och tjänstemän på alla nivåer har orsak att ta åt sig av rapporten. Vi kan alla bli bättre på att både ge och ta emot information. De många möjligheter som lagen tillåter har inte använts i tillräckligt stor utsträckning vare sig på kommunal eller statlig nivå. Flertalet av de goda idéer utskottet tagit fram borde aktivt stödas och följas upp.
Nils-Anders Granvik höll gruppanförandet 23.10.2002
