Reformen av offentlighetslagstiftningen år 1999 var ett ambitiöst försök att skapa enhetliga regler om offentlighet och sekretessbeläggning i myndigheternas verksamhet. Avsikten var att främja öppenhet och bättre insyn i den offentliga förvaltningen. Informationsgivningen skulle bli bättre, i enlighet med reformen av de grundläggande medborgerliga rättigheterna och friheterna år 1995 gavs stat och kommun en aktiv roll, en skyldighet att hålla medborgarna informerade om sin verksamhet.

Bättre förutsättningar för en växelverkan mellan medborgarna och företrädarna för det allmänna skulle skapas också i berednings- och planeringsskedet av olika reformer. Kort sagt; man ville införa god informationsförvaltningssed.

Öppenhet och insyn i myndigheternas verksamhet är en förutsättning för att demokratin, växel-verkan mellan medborgarna och beslutsfattarna, skall kunna fungera bra och för att vi skall kunna upprätthålla ett äkta rättssamhälle. Samtidigt som öppenheten skall främjas måste medborgarnas grundlagsenliga rätt till skydd för sitt privatliv, sin personliga integritet, respekteras. Myndigheterna skall inte få ge ut uppgifter som kan leda till skada för en enskild person.

Genom ett detaljerat regelverk har denna gränsdragning alltså nu gjorts i lagstiftningen. Ändå blir det i sista hand fråga om att i det enskilda fallet avgöra vilka uppgifter som skall ges ut eller inte, vilket också i fortsättningen ger domstolarna en viktig uppgift i att klarlägga hur lagen skall tilllämpas i olika situationer.

Av regeringens redogörelse att döma ser det på det hela taget ut som om verkställigheten av re-formen under de första åren utfallit väl. Domstolsprejudikaten visar att sekretessbestämmelserna tolkats snävt till förmån för offentlighetsprincipen.

En förvånande slutsats i redogörelsen är, att den vanliga medborgaren inte i nämnvärd utsträck-ning intresserat sig för att utnyttja de rättigheter den nya lagen ger. Däremot har journalisternas intresse för lagen noterats i bl.a. högsta förvaltningsdomstolens arbete då redaktörerna velat pröva lagens gränser.

Intressant är också att det är svårt att få fram hur många förfrågningar som fått ett negativt beslut. Avslag registreras endast ifall den som anhållit om att få en uppgift vill ha ett skriftligt svar. Det är därför svårt att bedöma i vilken utsträckning lagen har ökat tillgängligheten till offentliga dokument för medborgaren.

Vid utskottsbehandlingen av redogörelsen här i riksdagen är det anledning att närmare granska ett antal frågor som i redogörelsen bara berörts ytligt eller inte alls.

Offentlighet vid domstolsbehandling är en fråga som redogörelsen inte går in på. Ny lagstiftning om detta är på kommande sägs det, vilket också riksdagen krävt. När lagförslaget ges får vi inte veta. Riksdagen har all anledning att se närmare på domstolsoffentligheten redan nu.

Vid behandlingen av offentlighetslagstiftningen i riksdagen var det många som uttryckte sin oro över att den skulle leda till sämre insyn i domstolarnas verksamhet, till strängare sekretess än tidigare.

Saken behandlades ingående av lagutskottet som redde ut begreppen och föreslog vissa ändringar i regeringens lagförslag som riksdagen sedan godkände. Allmänna handlingars offentlighet (asia-kirjajulkisuus) är en sak, det processmaterial som domstolen och parterna i ett mål skall ha till-gång till, en annan. Med beaktande av det jag här anfört, är det viktigt att riksdagen nu får insyn i också hur praxis utvecklat sig i domstolarna efter införandet av offentlighetslagen.

Redogörelsen ger intrycket av att det förekommer problem i informationsutbytet mellan olika myndigheter och också då det gäller att garantera datasekretesskyddet. Det är viktigt att se till att den enskildas rättsskydd och privatliv inte kränks i dessa sammanhang. Skall t.ex. finansinspektionen ha rätt att på sina internetsidor publicera namnen på personer som misstänks för samröre med terroristgrupper?

Ibland kan en tjänsteman ställas inför svåra beslut då han skall avgöra vilka uppgifter som får ges ut och vilka som skall hemlighållas. Rädslan för att bli åtalad för tjänstefel om beslutet går i den ena eller den andra riktningen får inte tillåtas bli avgörande. Myndigheterna måste organisera sin verksamhet så att en tjänsteman alltid kan få sakkunnigt stöd för sitt avgörande. I sista hand måste besvärsreglerna fås att fungera.

I redogörelsen påtalas vissa brister vid utgivandet av uppgifter som riksdagen bör syna närmare. Det förefaller bl.a. att finnas fall då myndigheter tagit betalt för kopiering av allmänna handlingar i vinstsyfte.

En viktig fråga, som inte nödvändigtvis aktualiserats av den nya lagstiftningen, gäller utgivning av uppgifter om personer som sökt lediganslagna offentliga tjänster. Det har sagts, sannolikt med fog, att nuvarande krav på offentlighet försvårar rekryteringen av duktiga tjänstemän.

Enkäten bland journalisterna visar att statsförvaltningens informeringsvilja har förbättrats och att avsikten med reformen till denna del burit frukt. I detta sammanhang måste jag dock påtala att den språkliga aspekten ofta glömts bort – viktig information ges inte på landets båda språk. Nu i höst har man dessbättre kunnat se att flera instanser börjat förbereda sig för den nya språklagen genom att anställa svenskspråkiga informatörer. Det är bra, men visst hade det varit befogat att skrida till denna åtgärd redan tidigare - inom ramen för en förbättrad informationsstrategi och gällande språkstadganden.

Genom lagen blev det möjligt för envar att få tillgång till bakgrundsmaterial som används i det offentliga beslutsfattandet. Denna ändring har också förändrat riksdagens och regeringens arbete. Sedan något år tillbaka får riksdagen tillgång till finansministeriets budgetförslag redan i augusti då det publiceras på webben. Tidigare fick vi vänta på den gula boken ända in i september.

Dylika förändringar har också satt sin prägel på samhällsdebatten. Tidningar och medier har en förståelig vilja att publicera "hett stoff". Många avgörande uträkningar och utlåtanden har kommit tidningsläsarna till kännedom mitt under processen, vilket är bra och ibland spännande. Då det slutliga beslutet sedan fattas händer det att medierna inte längre ansett frågan vara värd att publiceras, eftersom den redan "betats av". Jag tyckte mig se ett sådant mönster t.ex. vid budgetmanglingen i höstas.

Beslutsprocessen är förvisso intressant – men det är beslutet som är avgörande för medborgarna. Jag vill därför betona mediernas ansvar för att medborgarna också riktigt skall kunna uppfatta hur viktiga frågor slutligen blivit avgjorda.

I det internationella samarbetet har Finland och de nordiska länderna i åratal främjat större öp-penhet och insyn i den offentliga förvaltningen, transparens som det nuförtiden heter på euro-slang. Detta har vi också gjort inom EU. Under åren 1999 och 2001 godkändes en rad öppenhets-främjande direktiv och deklarationer, däribland EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Nu har vi nått så långt, att förslaget till grundstadga för EU tryggar medborgarnas rätt att få tillgång till information från alla unionens institutioner, verk och myndigheter. Detta är en nordisk seger som vi skall känna stolthet över.

 

Henrik Lax höll gruppanförandet 26.11.2003.