Responsdebatt om regeringens säkerhetspolitiska redogörelse

20.12.2004 kl. 00:00

 

 
Regeringens beskrivande säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse har i Riksdagen fått en ärevördig behandlling med progressiva, framåtblickande förtecken. Det kunde tänkas vara naturligt att regeringen i detta samband hade varit den framåtdrivande kraften, medan riksdagen kunde förväntas spegla försiktigare attityder. Det är därför ganska spektakulärt att rollerna nu har varit ombytta.

I remissdebatten om säkerhetspolitiska redogörelsen var Svenska riksdagsgruppen kritisk till bristen på klarhet och visioner. Behandlingen i utrikesutskottet har därför va-rit en "huojentava prosessi" där utskottet analyserat och behandlat vår säkerhetspolitiska omgivning så som det ser den.

I remissdebatten lyfte Svenska riksdagsgruppen fram tre viktiga - men ömma punkter; det var begreppet alliansfrihet, visionen och målet för vår säkerhetspolitik samt behovet av att utveckla fredsbevarandet.

1. ALLIANSFRIHET
Utvecklingen inom säkerhetspolitiken har gått väldigt snabbt. I Finland har den offentliga diskussionen nästan uteslutande utmynnat i frågeställningen huruvida Finland skall gå med i försvarsalliansen Nato eller inte.
Samtidigt har det säkerhetspolitiska samarbetet inom EU tagit sin form nu i år. Kännetecknande för debatten - liksom också regeringens redogörelse – är att man har varit så upptagen med att hålla tungan rätt i mun i Natodebatten att man nästan missat att diskutera EU: s nya roll i den globala säkerhetspolitiken.
Jag anser att riksdagens utskott nu bidragit till att den finländska debatten kommit ikapp den säkerhetspolitiska utvecklingen runtomkring oss.

Det mest alarmerande med redogörelsen var att man upprepade gånger slog fast att Finland fortsättningsvis är alliansfritt. Det var gammal liturgi i en förändrad värld. De som ansåg att Finland var alliansfritt efter EU-inträdet borde slutligen ha ändrat åsikt i samband med det intensifierade försvarssamarbetet som unionen fattade beslut om i våras. Solidariteten mellan medlemsländerna förtydligas i flera klausuler som förpliktigar länderna att erbjuda hjälp till det medlemsland som blivit angripet. Man kan på goda grunder säga att EU:s försvarsförpliktelser går längre än Natos artikel V.

Försvarsutskottet slår nu fast att Finland är militärt alliansfritt. Det kan vi vara överens om. Om man med det vill säga att vi inte tillhör NATO. Men Finland är inte utrikespolitiskt eller säkerhetspolitiskt alliansfritt. Vårt samarbete inom ramen för EU:s nya sä-kerhetspolitik gör tanken omöjlig både i teorin och i praktiken.

2. MÅLET MED EU-SAMARBETET
I de senaste årens förhandlingar om EU: s nya grundfördrag hamnade helheten i skymundan för detaljerna. Det huvudsakliga målet var att stärka EU: s roll och trovärdighet på den globala arenan. De första avgörande stegen har redan tagits exempelvis inom det integrerade säkerhetspolitiska samarbetet.

Regeringen lyfte i redogörelsen fram EU som vår främsta samarbetspartner och utskotten har valt att ytterligare stärka detta huvudspår.
Tyvärr förblir det oklart hur långt Finland anser att integrationen kan gå. Det fullt möj-ligt att den europeiska integrationen fortsätter med en sådan fart att EU växer fram som en lika stark aktör som Nato. Det skulle kunna innebära att hela Nato-optionen tappar värde och betydelse.

3. INSATSSTYRKOR
Med det integrerade säkerhetspolitiska samarbetet vill Europa stärka sin kapacitet att svara mot förändringar i vår omgivning. Finland har nu efter några – låt oss kalla det otydliga piruetter för ett år sedan – konkret meddelat att Finland vill dra sitt strå till stacken. Denna förpliktelse medför också ansvar. Här kommer vi in på diskussionen om de fredsbevarande insatsstyrkorna.

EU utgör den samarbetsram inom vilken Finland vill stärka säkerheten i Europa och globalt. De nya samarbetsstrukturerna kräver förnyelse i Finlands lagstiftning. Inom Svenska riksdagsgruppen anser vi det vara dags att man utformar lagen så att den svarar mot dagens behov och så att fredsbevarande även kan ske t.ex. med EU:s mandat. Däremot vill vi även i fortsättningen att riksdagen skall besluta om deltagandet i enskilda krishanteringsuppdrag.

Jag kan helt och hållet hålla med dem, som på senare tid sagt att det gäller att vara försiktig med att skicka ut våra män och kvinnor med vapen i händerna. Det är också viktigt att vara medveten om de stora riskerna. Men denna fråga borde naturligtvis ha diskuterats i ett betydligt tidigare skede då Finland deklarerade åt sina kumpaner i Europa, att man är villig att delta i samarbetet. Nu handlar det om att fullfölja givna löften. Det är bra att påminna oss själva om att fredsbevarandet aldrig varit ofarligt eller riskfritt. Därför måste även framöver förebyggande av konflikter och våldsamma kriser vara vår första prioritet.

Svenska riksdagsgruppen vill även nu fästa uppmärksamhet vid att försvarsutskottet och utrikesutskottet bekräftar att Ålands internationellt rättsliga ställning som demilita-riserat område skall bestå. Detta hade av någon anledning lämnats bort i regeringens redogörelse.

I remissdebatten stödde Svenska riksdagsgruppen de grundläggande principerna om att ett nationellt försvar och en bibehållen allmän värnplikt. Svenska riksdagsgruppen underströk att det förutsätter att utbildningen sker på båda språken. Vi utgår därmed från att den svenskspråkiga beväringsutbildningen fortsätter vid Nylands Brigad.

Slutligen hoppas jag att vi i alla riksdagsgruppen analyserar resultatet av riksdagsbehandlingen av redogörelsen. Vid remitteringen till utskotten avvek man från den traditionella ansvarsfördelningen mellan utskotten. Detta ledde oss in på en farlig väg. I slutskedet utgick inte diskussionerna ifrån vad som var utrikespolitiskt klokast – utan vad som var partipolitiskt möjligt. Det anser jag att inte var särskilt lyckligt. Slutresultatet är ändå relativt lyckat.