Flodvågen den 26 januari kom som en total överraskning för hela världen. Katastrofens omfattning chockerar oss fortfarande. I Sydostasien har närmare 300 000 människor omkommit, hem förstörts och hela byar utplånats. Återuppbyggandet blir en svår uppgift som hela världssamfundet bör delta i.
Det skedda kan vi inte längre ändra på men vår uppgift som politiker är att ta lärdom av det som här hänt och blicka framåt. Inför naturkatastrofer är vi små och maktlösa, i synnerhet då det är fråga om jordbävningar och deras följdverkningar. Krafterna är så stora att de övergår allt mänskligt förstånd. Vi har med sorg i hjärtat följt våra egna landsmäns öden. Det är svårt att hitta ord till tröst för dem som förlorat sina käraste. Vi anser att vårt samhälle skall bistå de drabbade finländarna på bästa tänkbara sätt.
Bland de berörda resenärerna samt deras familjer och närstående har det framförts kritik över de finska myndigheternas sätt att hantera situationen. En del av kritiken kan säkert ses som ett naturligt utlopp för den frustration och uppgivenhet som de drabbade känt i sin fruktansvärda situation. Det finns all orsak att noggrant analysera händelseförloppet och ta lärdom av de misstag och brister som förekommit i bland annat informationsflödet. Samtidigt skall vi notera de insatser som fungerat bra, som till exempel ambulansflyget och de snabbt organiserade evakueringstransporterna. Finland har sedan länge byggt upp ett civilt krishanteringssystem. Nätverket består av administrativa nyckelpersoner inom många olika förvaltningar. Det finns många funktioner som kan effektiveras och förbättras. Det är bra att utvärderingsgruppen under ledning av president Ahtisaari gör en objektiv analys av myndigheternas agerande och vi ser med tillförsikt på de förslag till förbättringar som gruppen utarbetar.
Denna katastrof var sanslöst stor. Man kan aldrig bygga upp en beredskap som skulle kunna förhindra skador fullt ut. Mycket kan göras för att försnabba räddningsoperationer och framför allt för att organisera samarbetet mellan hjälporganisationerna samt effektivera varningssystemen då fara hotar.
I katastrofens efterdyningar har vi sett hur världens folk kommit varandra närmare. Människor världen över bidrar till insamlingarna på ett fantastiskt sätt – så också i Finland. Vi hoppas att hjälpen och stödet till de fattiga nu kommit in i en ny era. Vi måste också se katastrofen i ett större perspektiv. Varje månad skördar malaria 165 000 människor. Månatligen dör också 140 000 i diarré och 240 000 i AIDS.
Den motivation som nu finns i västvärlden för att hjälpa människor i de krisdrabbade områdena måste bestå, så att återuppbyggandet och den sociala dimensionen beaktas också i framtiden. Denna hjälp får dock inte innebära uteblivna hjälpinsatser i andra krisdrabbade områden. Nivån på u-landsbiståndet bör också för Finlands del så snabbt som möjligt höjas till 0,7 % av BNP.
Jordbävningen och dess följdverkningar kan leda till att det globala krismedvetandet och beredskapen för andra massiva katastrofer kommer igång på allvar. Som ett exempel på ett hot för vilket krisberedskap behövs kan den pågående klimatförändringen nämnas. Vi måste utarbeta en global krisberedskap för naturkatastrofer, varav en del kan vara sådana som människan själv sannolikt framkallat. Fattigdomen är ett av de största hoten i kampen mot globala katastrofer. Länderna som drabbades av flodvågen hade inte sådana varningssystem som till exempel Japan och USA har.
Alla finländare har på sätt eller annat berörts av flodvågskatastrofen. Otaliga människor har hjälpt till i räddningsarbetet både i Finland och på plats i Asien. Det går inte att personligen tacka alla dem som utgjort detta maskineri, men de förtjänar alla erkännande för sina stora insatser. Vi skall inte heller glömma alla dem som på olika sätt bidragit via de frivilliga organisationerna.
