Regeringens nya presenterade budgetramar är inte så nya. De bygger de facto på den ursprungliga överenskommelsen i samband med regeringsförhandlingarna. Det är en svår utmaning att få samma ramar att hålla under en fyra års period. Utgifterna och kostnaderna ökar av egen kraft. Regeringens plan bygger dock på att eventuella tilläggskostnader kan beaktas i de kommande tilläggsbudgetarna valperioden till slut.
UTBILDNINGEN
Regeringen har som en av tre överliggande målsättningar att öka kunnandet i samhället och på det sättet förbättra våra positioner på de globala marknaderna. Det är helt riktigt att nu göra en storsatsning på grundutbildning, forskning och tillämpning. Samtidigt bör vi eftersträva att de unga blir snabbare klara med sin utbildning och kommer tidigare ut på arbetsmarknaden.
Regeringen presenterar nu en rad mycket nödvändiga åtgärder. Studiehandledningen i grundskolan och på andra stadiet måste förbättras. Upp till 25 procent av en årskull som går ut grundskolan eller gymnasiet får aldrig någon egentlig yrkesutbildning! Finland har inte råd att låta en fjärdedel av ungdomen gå in i arbetslivet utan specifik utbildning.
Utöver detta borde läroavtalsutbildningen öka i omfång. Upp till 15 procent av dem som går ut grundskolan varje år får aldrig någon andrastadieutbildning och en femtedel uppnår inte inlärningsmålen i grundskolan. Dessa elever har väldigt litet intresse av att fortsätta på skolbänken. De vill ut i arbetslivet och pröva på något nytt. Också dessa krafter borde vi ta vara på.
Det är positivt att regeringen går in för att försnabba gymnasiegången så att den klaras av på tre år.
Däremot ställer Svenska riksdagsgruppen sig frågande till en systematisk sammangång mellan gymnasiet och yrkesutbildningen. Det finns givetvis mycket vardera skolorna kan dra nytta av genom ett samarbete. Vi måste ändå minnas att deras funktion är olika. Nivån och kraven i undervisningen i gymnasierna får inte ytterligare sänkas. För en månad sedan slog över 200 matematikprofessorer och lektorer i högskolor larm över att de nya studerandena inte längre HAR den kunskap de borde för att kunna inleda sina naturvetenskapliga studier. Ifall Finland även i fortsättningen skall vara ett ledande land inom informationsteknologi måste vi se till att grundutbildningens nivå höjs.
REFORM AV DE OFFENTLIGA STRUKTURERNA
En av huvudmålsättningarna i regeringens budgetramar är att få bukt på kost-nadsökningarna inom den offentliga sektorn. I andra länder klagar man över att den offentliga sektorn är för stor – i Finland talar vi om att den är för dyr.
Regeringen har ställt som mål att utarbeta nya modeller för förvaltningen av den kommunala basservicen. Tanken är att hitta optimala storlekar med optimalt befolkningsunderlag inom alla sektorer. En reform av de kommunala strukturerna ser ut att vara oundviklig. Alltfler instämmer i tippningen att Finland har runt 340 kommuner om tio år istället för nuvarande 440. Frågan är hur detta skall ske? Skall det ske med piska eller med morot?
Inrikesministeriet har redan visat prov på sina metoder. Lagförslaget om ett tvångssamarbete mellan huvudstadsregionens kommuner är ett bra exempel på vad kommunsektorn kan vänta sig om ingenting börjar hända. Därför borde kommunerna nu se sig om efter framtida samarbetspartners och inleda ett intensifierat samarbete snarast möjligt.
Då sammanslagningsivern gått upp i varv igen kan det vara bra att minnas, att de 50 största kommunerna står för 75 procent av de offentliga utgifterna i Finland. De övriga 390 kommunerna står för endast en fjärdedel av kostnaderna. Ändå är det främst dessa kommuner man vill slå ihop.
Man vinner inte mycket genom att slå ihop förvaltningar eftersom det inte är inom förvaltningen som kostnaderna ökar. Det är inom serviceproduktionen som kostnaderna skenar iväg och det problemet löser man inte med systema-tiska sammanslagningar.
Svenska riksdagsgruppen motsätter sig tvångssammanslagningar av kommuner. Våra erfarenheter i Svenskfinland visar att de ekonomiska vinningarna blir marginella. Däremot har de sammanslagna kommunerna vunnit på en starkare regional roll samt en ökad kunskapsbas bland invånarna för att sköta gemensamma angelägenheter.
Det finns många andra sätt att förbättra ekonomin förutsatt att man börjar agera i tid. Kommuner kan ha ett fulländat samarbete utan att för den skull gå samman. Till exempel har de tre kommunerna på Kimito-ön i Åboland flera gemensamma tjänstemän och förvaltning inom flera sektorer. Liknande modeller finns i Sydösterbotten. Skolbarnen går inte nödvändigtvis i sin egen skola inom kommunernas gränser utan i den som ligger närmast. Samma modell kan genomföras i andra delar av landet.
SYSSELSÄTTNINGEN
Regeringens tredje huvudpunkt gäller de svårt sysselsatta inom de lågproduktiva branscherna.
Regeringen har i samband med ramuppgörelsen fattat beslut om att sammankoppla arbetsmarknadsstödet med aktiverande åtgärder. Det är en sund linjedragning. Svenska folkpartiet har alltsedan de första diskussionerna om den sk. medborgarlönen ansett att statliga stöd måste vara sammankopplade med någon aktivitet från bidragstagarens sida. Reformen kan inte uppfattas som att man nu vill straffa de arbetslösa. Det är ju tvärtom fråga om en rejäl ekonomisk satsning för att hjälpa de arbetslösa på fötter igen efter 500 dagars arbetslöshet.
Under senaste valrörelse talade vi för en sänkning av arbetsgivarkostnaderna inom de lågproduktiva branscherna. Regeringen har däremot inte kunnat finna en modell som skulle ge tillräckligt stora dynamiska effekter utan att det skulle leda till en allmän höjning av arbetsgivaravgifterna.
Det var lika bra att regeringen tog time-out för att bereda ärendet vidare. Svenska riksdagsgruppen anser att regeringens lösning bör utgå ifrån en sänkning av fpa-avgifterna.
ANNAT
Regeringens beslut att skära ned i biståndsanslagen är olyckligt. Så gott som alla medborgare hade accepterat en rejäl höjning av biståndsanslagen efter erfarenheterna denna vinter. Också med tanke på den alarmerande utvecklingen av de sociala problemen i vårt närområde samt Östersjöns tillstånd finns det inte möjlighet att skära ned i närområdesbiståndet.
Vi utgår att regeringen omprövar sitt beslut under budgetmanglingen i augusti och håller fast vid beslutet om att biståndet skall utgöra 0,7 procent av BNP år 2010.
Lantbrukets inkomstutveckling har varit klart negativ de senaste åren. Gaffeln mellan jordbruket och jämförbara löntagargrupper ökar på ett oroväckande sätt. Därför var det på sin plats att lantbruket fick sin del av regeringens InPo-uppgörelse. Beslutet om återbetalning av en del av jordbrukets och växthusnäringens bränsleacciser med 21,5 miljoner, är ett bra instrument som bromsar kostnadsökningarna på ett jämbördigt sätt för alla inom näringarna.
I regeringens rambeslut ingår krav på nedskärningar inom alla ministerier. Svenska riksdagsgruppen ställer sig frågande till vissa punkter i regeringens "ge och ta-politik". Vi är väldigt måna om att regeringen förverkligar de program som man redan kommit överens om. Därför vill vi inte se en nedskärning i t.ex. det nationella hälsovårdspaketet.
Regeringen har valt att förhålla sig försiktigt till den ekonomiska utvecklingen och uppmanat förvaltningen till återhållsamhet. Det är en klok utgångspunkt. Vi får ändå rapporter med nya tillväxtsiffror och prognoser om att ekonomin börjar återhämta sig. Därför kan vi anse regeringens budgetramar ligga på en stabil grund.
