Recessionen i Finland under 1990-talet slog hårt mot alla finländare. Arbetsplatser försvann och många stöd måste skäras ned. Mycket har korrigerats sedan dess. I flera fall ligger vi nu på en högre nivå än före recessionens intåg; medborgarnas välstånd är högre, skatteintäkterna är högre medan skattenivån är lägre. De flesta stödformerna för olika ändamål till alla befolkningsgrupper har vi kunnat höja igen.
Men på en punkt har vi inte fått till stånd någon förändring sedan recessionen tog slut år 1999; vår solidariska hjälp till u-länderna ligger fortfarande på nästan samma procentuella nivå som tidigare.
Vårt lands bistånd till fattigare länder är ett av de viktigaste måtten på Finlands solida-ritet. Frågan borde därför vara enkel att avgöra. Endera är vi solidariska eller så är vi det inte. Dessvärre har biståndet visat sig påverkas i hög grad av det för dagen rådande opinionsläget.
Tidvis nås vi av nyheter om att en stor del av biståndet rinner ut i korruptionens sand. Nyhetsrubrikerna blir svarta och stora. Om de påföljande utvärderingsrapporterna visar att så inte varit fallet blir det knappt någon information om det till medborgarna.
En klar motsats till denna kyliga inställning till världens lidande var tsunamikatastrofen i julas som berörde så många finländare. Vi var många som då trodde att finländarna hade ändrat sin inställning för en positivare biståndspolitik för gott. Nu – fyra månader efter tsunamin – får inte biståndspolitiken återgå till att vara en fortsatt lågprioriterad fråga i Finlands budgetpolitik.
Faktum kvarstår. Fortfarande skördar malaria 165 000 människor varje månad. 140 000 människor dör i diarré varje månad och månatligen dör 240 000 personer i AIDS. Nöden i världen är fortlöpande och tyvärr accellererande på en skrämmande nivå.
Trots att vi i Finland ofta marknadsför vår nordiska förvaltningsmodell som öppen och effektiv har årets första månader visat att så inte alltid är fallet. Katastrofen i Sydost-asien kring jul fick hela världens folk att öppna sina börsar. Så skedde också i Finland där regeringen snabbt fattade beslut om att bidra med 50 miljoner € till katastrofhjälpen och de frivilliga insamlingarna gav imponerande resultat. Dessvärre klarade regeringen inte av att omfördela i budgeten i samma takt då budgetramarna skulle godkännas i mars.
Om det är något vi borde lära oss i detta globaliseringens tidevarv, så är det hur allt är sammankopplat med allt, hur allt hänger ihop - på sätt eller annat.
Biståndsfrågorna och u-hjälpen är inte längre någon separat pelare i ett lands utrikes-politik. Vid behandlingen av såväl den säkerhetspolitiska redogörelsen som statsrådets människorättsredogörelse poängterades biståndets stora preventiva roll. Säkerhetspolitiska redogörelsen lyfte upp de nya hoten som fattigdom, farsoter, flyktingströmmar och knappa naturresurser som större hot för vår säkerhet än eventuella militära hot. Detta borde också synas i vår budgetbok.
I Svenska riksdagsgruppens anförande i remissdebatten om budgetramarna ansåg vi att beslutet att tillfälligt skära ner i biståndet var olyckligt. Vi utgick då ifrån att reger-ingen omprövar sitt beslut under budgetmanglingen i augusti och håller fast vid beslutet om att biståndet skall utgöra 0,7 procent av BNI år 2010.
Också i debatten gällande statsministerns upplysning om tsunami-katastrofen underströk Svenska riksdagsgruppen att tsunami-hjälpen inte får innebära uteblivna hjälpinsatser i andra krisdrabbade områden.
Också med tanke på den alarmerande utvecklingen av de sociala problemen i vårt närområde samt Östersjöns tillstånd finns det inte möjlighet att skära ned i närområdesbiståndet.
Det är ett faktum att Finlands bistånd har ökat de senaste åren om man mäter i euro och cent. Det beror på att vår bruttonationalprodukt ökat, vilket medfört att den procentuella andelen ger mera pengar trots att procentsatsen förblivit på samma nivå.
Summa summarum, alla ansvarsfulla riksdagspartier lovade inför senaste val att arbeta för att biståndets andel av BNI skall nå upp till 0,7 procent av BNI senast år 2010. Millenniedeklarationen är ett löfte som vi inte kommer ifrån, och det är ett löfte som vi måste hålla.
Det kan betyda att vi inom de relativt snäva budgetramar som vi tycker oss ha, måste hitta andra inbesparingsmål. Det är inget problem i sig om vi är överens om att vi skall göra det. I den nordiska brödraskaran får vi idag skämmas för vår låga biståndsnivå.
Finland är ett av världens rikaste länder. Vi blir rikare som människor och som nation om vi hjälper dem som har det svårt, inom landet och utomlands. Vi har råd att visa stor solidaritet med de sämre lottade folken i världen, samtidigt som vi skärper våra insatser för att förbättra livet för våra egna fattiga och lidande medborgare. Det är fel att skapa motsättningar mellan dessa bägge väsentliga intressen i ett rikt land som vårt.
Svenska riksdagsgruppen är övertygad om att regeringen håller fast vid sina löften, och vi föreslår därför enkel övergång till dagordningen.
Roger Jansson 27.4.2005
