Som man ropar får man svar – så är det också med det resultat som den sk Eurobarometern redovisade förra veckan – att finländarna hör till de mest EU-negativa nationerna. Så går det om ingen säger vilka fördelar vi haft av EU-medlemskapet utan bara betonar att EU skall ägna sig åt det väsentliga. Också i EU-frågor måste vi lära oss att skilja agnarna från vetet, stort från smått.

EU:s problem är att vi fortfarande jobbar med regler som var avsedda för sex länder och nu är vi 25 och snart 27. EU har tagit emot nya medlemsländer utan att själv ha klarat av alla förberedelser för en utvidgning. Det är därför vi behöver ett nytt grundfördrag.

Riksdagens utskott har behandlat fördragstexten mycket noggrant och bildat en klar uppfattning om vad detta skulle betyda för Finland. En klar majoritet av riksdagen anser att grundfördraget är både klarare och mer funktionsdugligt än den mängd avtal och fördrag som vi följer idag. Några av de viktiga fördelar som fördraget skulle föra med sig är bla att den parlamentariska och juridiska insynen skulle bli bättre i det rätts- och inrikessamarbete som blivit allt mera omfattande.

Därför föreslår också både Utrikesutskottet och Stora utskottet att regeringen omgående för riksdagen skall föreslå ratificering. Svenska riksdaggruppen var av samma åsikt redan i höstas.

Argumenten som framförts mot ratificeringen är en blandning av juridik och politik. Man säger att det är fel att ha riksdagen att granska avtalet med tanke på ratificeringen, eftersom det finns risk att avtalet som sådant inte kommer att träda i kraft och att detta vore förakt av folkopinionen och onödigt arbete i riksdagen.

Men de argumenten är fel: ska ett nytt grundfördrag godkännas bör det i huvudsak innehålla de element som finns nu – Men en sak man kunde ändra är namnet – det är för pretentiöst att tala om konstitutionellt fördrag. Jag tror inte de institutionella lösningarna i grunden kan ändras. Och eftersom Finland har en tradition med mycket noggrann granskning av internationella fördrag, kommer det att vara lätt att göra de justeringar som behövs – jag tror inte att mycket arbete går till spillo. Dessutom har utskotten nu i grunden satt sig in i på vilket sätt Finlands lag skall ändras fördraget träder ikraft.

EU:s grundfördrag är inte dött. Det dör endast om ingen vill lyfta upp det till behandling. Trots att två länder har problem med sin ratificering skall man minnas att majoriteten av länderna redan godkänt grundfördraget. Under ordförandeskapet skall Finland göra allt för att väcka processen till liv och därmed påverka de resterande ländernas beslut i positiv riktning. Redan nu har utskottens ställningstaganden noterats i utländsk press. Det är just som ordförandeland vi kan utöva inflytande av detta slag.

Den som nu vill ha en omförhandling – vems ärenden går man eller är man alls medveten om vilka tongångarna är bland dem som vill ha en omförhandling i grunden ? Det finns som bekant tongångar i några gamla och stora medlemsländer som kräver mer makt och inflytande som krav för sin ratificering. Det innebär att länder som Finland förlorar inflytande.

Vi vill slå vakt om gemenskapsmetoden och motarbeta att ett EU styrt av de stora ländernas direktorat. Det ligger alltså inte i Finlands intresse att en ny förhandling inleds. Vi vill inte öppna Pandoras ask. Därför är det viktigt att Finland omfattar grundfördraget.

Utskottens betänkanden och utlåtanden innehåller avvikande åsikter som kräver att Finland skall folkomrösta i frågan. Folkomröstningsinstrumentet är ett viktigt instrument i vår demokrati - men man måste vara försiktig med att missbruka det. De flesta partier med en betydande majoritet i riksdagen meddelade på en överläggning med statsministern redan i september 2004 att de inte kräver någon folkomröstning

Jag frågar mig; Vad är det för värde i att arrangera en folkomröstning då majoriteten av riksdagen redan bestämt sig för att ratificera fördraget? Skulle inte politikerföraktet bara öka med en sådan skenmanöver?
Det hör till riksdagens grundlagsenliga plikt att fatta beslut om internationella avtal. Låt riksdagen bära det ansvar som grundlagen lägger på den.

En av huvudidéerna i det nya grundfördraget är att EU skall stärka sin utrikespolitiska roll i världen. Det är EU som skall fungera som den främsta agenten för mänskliga rättigheter, samhällsbyggande genom Rule of Law och respekt för den internationella rätten, för att inte glömma EU:s globala insatser för miljön. För att ta den rol-len krävs både muskler och pengar. EU skall ta det globala initiativet i att medla i konflikter. Vi anser att EU skall använda sina krishanteringsstyrkor och anslå ökade budgetmedel för den gemensamma utrikespolitiken.

Utrikesutskottet gör en intressant bedömning då det slår fast att EU är en säkerhetsunion. Utrikesutskottets betänkande blir därmed kanske det mest klargörande dokument gällande Finlands säkerhetspolitiska ställning – betydligt klarare är regeringens säkerhetspolitiska redogörelse från 2004. Finland ingår i en säkerhetsunion där länderna år 2004 förband sig att bistå varandra om något av medlemländerna blir anfallet. Kanske vi nu så småningom kan förpassa ordet alliansfrihet till historien. (Obs. 2004 sade riksdagen att Finland är militärt alliansfritt).

Det är beklagligt att Finland drabbats av en rädsla för den inre marknaden fast vår erfarenhet av de första tio åren av medlemskap visat att vi har mycket att vinna på att den fungerar. Nu måste vi gå från läpparnas bekän-nelse till handling när det gäller att få den inre marknaden att fungera inom de finansiella tjänsterna, inom tjänstesektorn i övrigt men också inom energimarknaden.

Inom både tjänstesektorn och energimarknaden är det överraskande protektionistiska tongångar som hörts de senaste tiderna och de senaste åren, för att inte tala om arbetskraftens fria rörlighet eller snarare brist på sådan.
För många missförstånd spreds om tjänstedirektivet med följd att Europa kanske inte kan dra full nytta av utvecklingen inom tjänstesektorn. Men nu borde det inte gå på samma sätt inom energisektorn.

Energimarknaderna integreras alltmera genom tekniken, och då vore det naturligt att alla EU-länder skulle följa samma spelregler om krav som kan ställas på reserver och på leveranssäkerhet. I EU:s utrikespolitik kommer energifrågorna att ha en allt större tyngd. I det läget måste aktörer i Europa ha en "level playing field" – mera likartade konkurrensvillkor. Finland skall inte motverka integreringen av energisektorn i Europa.

De är inom de här områdena EU har legitimitet att agera – och förutsättningar att nå resultat. Låt oss däremot ägna mindre energi åt Lissabonprocessen – som inte i alla länder tycks leda till resultat. De länder som vill vara offensiva i Lissabonprocessen kan gå vidare – men det är fråga värt om det lönar sig att offra speciellt mycket tid på den processen i fortsättningen på EU-nivå. Inom EU –gäller det att garantera att forskningsresurserna används så väl som möjligt – men det är något helt annat än Lissabonprocessen.

Speciellt inom Norden borde vi kunna visa hur viktigt det är att riva gränshinder. Vi har gjort det tidigare och vi bör kunna föregå som exempel igen. Vi borde kunna skapa en liberaliserad tjänstesektor runt hela Öster-sjön! Det tar t.ex. idag 6 dagar att göra en banktransaktion i Europa. Vår första utmaning borde därför bli finansmarknaden som står inför en nödvändig avreglering av gränshinder.

Astrid Thors höll gruppanförandet 10.5.2006