För det första; Finland har som ordförandeland för EU ett ansvar att föregå med gott exempel. Ledarskap innebär sällan att ge order – det betyder att gestalta exempel för andra att ta efter. I aktualitetsdebatten i juni inför som kommande ordförandeskapet efterlyste Svenska riksdagsgruppen just detta. Och det gläder oss att Finland lever upp till de internationella förväntningarna.
Då vi reviderade vår krishanteringslag var var flera partier skeptiska till att Finland kunde delta i EU-operationer. Man var rädd för att EU och FN skulle av någon anledning ha olika målsättningar. Nu ser vi hur sammanflätat kris-hanteringsmålen är inom dessa organisationer. Den av EU länder ledda styrkan sammanställs med deltagande av nästan varje EU land tillsammans med betydande insatser för muslimska länder såsom Indonesien, Malaysia, Bangladesh och Brunei, för att agera som FN-styrka, på FN:s eniga mandat. Mandatet är starkt, trots att det uttryckligen i säkerhetsrådets resolution 1701 inte uttryckligen hänvisas till grundstadgans kapitel VII. Regeringen lyfter fram det faktum att resolutionen konstaterar att situationen i Libanon utgör ett hot mot den internationella freden och säkerheten, vilket i sig måste innebära ett starkt mandat och ge sådan karaktär åt operationen som anges i kapitel VII. Operationen har alla parters stöd vilket borde ge den goda förutsättningar att lyckas. I en sådan situation kan det väl vara att trafiken som utgör den största riskfaktorn. Men, den politiska situationen i området är svår och kan plötsligt förändra bilden totalt.
Trots att man som västeuropé och liberal parlamentariker ofta chockeras av mänskorättsläget runtom i regionen gäller det att vara försiktig med att ge råd som ingen vill ha.
Konflikten i Mellanöstern går tusentals år tillbaka i historien. Det går inte längre att resonera sig till vem som kastade den första stenen. Listan över upplevda oförrätter går tillbaka till stentavlornas tid. Därför är det också svårt att skissera upp en fredsplan ensidigt i vare sig Bryssel, Washington eller Moskva och tro att olika parter skulle ta den med hull och hår. Det går inte att lösa Mellanösternkonflikten förrän människorna i regionen själva faktiskt vill lösa den och är beredda att prioritera freden högst. Det är uppenbart att vi inte ännu nått det läget. Det finns all anledning att öka trycket även från EU ör att fredsprocessen skall återupptas. Annars kommer man inte att få till stånd en varaktig fred i Mellanöstern.
Med tanke på den rädsla för att sända ut soldater till svåra krishärdar som fanns i samband med behandlingen av krishanteringslagen, är det positivt att stödet för en finsk insats är stark inom alla grupper.
Och varför skulle stödet inte vara starkt? Finland är ju, som känt, en riktig Mellanösternveteran i FN-sammanhang. Det ger inte bara kredibilitet, utan också förväntningar. Trovärdigheten bygger också på att vi har förhållit oss opartiskt, fördömt våldet och talat för allt som kunde främja en fredlig existens i regionen. Att också det har sitt värde har vi fått se denna vecka, då både Sverige och Tyskland beslutat att inte ta en större roll i operationen bl.a pga sitt kommande engagemang i Darfur.
Då vi nu diskuterar den kommande fredsbevararoperationen i Mellanöstern kan det vara bra att minnas att denna FN-operation inte skall lösa Palestina frågan. Eller skapa fred i Mellanöstern. Operationen handlar inte om Israel utan uttryckligen om Libanon. Libanon måste äntligen få kontroll över sitt eget territorium så som det förväntas av en suverän stat. Uppbyggnaden av det civila samhället var på god väg, men det går inte att bygga ett hus på en för svag grund. En liten störning av säkerheten kan förstöra flera års an-strängningar. Detta borde vara en viktig lärdom med tanke på andra krisområden. Den nya lokala regeringen måste hjälpas på fötter så att man kontrol-lerar den interna säkerheten i landet. Man kan inte heller ignorera Hizbollahs politiska medverkan i denna process.
Att skicka ut män och kvinnor till en svår krissituation är inget lätt beslut. Men det skulle vara svårt att förstå att Finland skuylle dra sig från ansvaret för att upprätthålla den internationella freden och säkerheten. Även väpnade konflikter långt ifrån oss har verkningar i vår del av världen. Finland är bra och ruti-nerad på fredsbevarande operationer, även om det kan vara klokt att påminna om verksamhetens krävande och oförutsebara natur
FN:s säkerhetsråd godkände alltså en förstärkning av och utökade uppgifter för FN:s fredsbevarande trupper i Libanon. På engelska heter det United Nations Interim Force in Lebanon, UNIFIL, vilket påminner oss om att UNIFIL tillfällighet blivit relativt bestående. UNIFIL har verkat för att återställa den inter-nationella freden och säkerheten samt bistå den Libanesiska regeringen att återvinna auktoriteten i södra Libanon sedan år 1978, i nästan 30 år. UNIFIL kommer högst antagligen att behövas i Libanon ännu efter utgången av 2007, då de finländska truppernas mandat går ut. Det är skäl att förbereda sig även på det.
Eva Biaudet höll gruppanförandet 5.9.2006
