Vi inser också alla att det kan vara svårt att acceptera att en fabrik som gått på vinst läggs ner. Nedläggningsbeslutet av en sådan fabrik kan man därför förundra sig över, men marknadskrafterna fungerar inte alltid logiskt. Det här är bara ett exempel på det som jag just var inne på; att vår skogsindustri lever under stor press när strukturerna förändras på den globala marknaden. Omstruktureringar inom den inhemska industrin är ju i sig ingen nyhet, utan ett fenomen som vi alltid fått leva med. Jag vill gärna ta ett exempel från min egen hemstad: i Jakobstad verkade i tiden Strengbergs tobaksfabrik med som bäst 1 600 anställda. På 1980-talet sysselsatte även Wärtsilä hundratals personer i staden. Idag finns inget kvar förutom byggnaderna, vilka nu sjuder av ny aktivitet.
Statsrådet fattade förra sommaren ett principbeslut om statens ägarstyrning som delar in bolag i två grupper; bolag som är verksamma på marknadsvillkor och bolag som sköter statens specialuppgifter. I bolag som sköter statliga specialuppgifter har staten som ägare i första hand samhälleliga mål, fastän en lönsam verksamhet samtidigt är ett allmänt mål. I ett bolag som sköter en specialuppgift är staten en aktiv ägare, som definierar innehållet i specialuppgiften och dess betydelse för de mål som ställs för bolaget.
I den debatt som vi nu för är det bra att komma ihåg att största delen av statens drygt 50 bolag är verksamma på marknadsvillkor. I fråga om verksamhetsprinciperna, den finansiella strukturen och avkastningsmålen skall bolagen vara jämförbara med andra bolag som verkar inom samma bransch. Staten kan som ägare ha strategiska intressen i fråga om de bolag som är verksamma på marknadsvillkor, men dessa bolag verkar även i sådana fall enligt klara affärsmässiga principer. Enligt principbeslutet är målet för statens ägarstyrning av bolag som är verksamma på marknadsvillkor att i varje enskilt fall uppnå det bästa ekonomiska helhetsresultatet.
Statsrådet konstaterade även att ägarna är jämlika vid ägarstyrningen av bolag som är verksamma på marknadsvillkor. Staten varken förutsätter särbehandling eller tar sig några friheter, och blandar sig inte heller i styrelsens och den operativa ledningens beslutsfattande. Ägarstyrningen grundar sig på ägarstrategisk bevakning och beredning utgående från vilken staten vid behov, på samma sätt som andra betydande ägare, tar ställning till strategiska och ekonomiska frågor som gäller företaget.
Svenska riksdagruppen stöder statsrådets linjedragning gällande ägarstyrningen av bolag som verkar på marknadsvillkor. Att staten på basen av sitt ägande skulle gå in i den vardagliga operativa verksamheten i börslistade bolag skulle starkt underminera statens trovärdighet som ägare i övriga ägares och placerares ögon. I värsta fall kunde hela bolags trovärdighet skadas och bolagets verksamhetsförutsättningar drastiskt försämras. För att hårdra det hela; när och om staten på sätt eller annat skulle använda sitt inflytande bör man samtidigt analysera de konsekvenser som agerandet för med sig i alla bolag där staten är aktionär. Kan man längre lita på staten som ägare?
Oppositionen vill att riksdagen tar sig en roll som Svenska riksdagsgruppen anser att den lagstiftande makten i Finland inte skall ta. Oppositionen, vill att vi här skall blanda oss i och bestämma hur ett enskilt aktiebolag, där den största enskilda ägaren dessutom kommer från utlandet, skall styras. Det här anser vi, herr talman, inte är förenligt med den uppfattning om marknadsekonomi som är gällande i Finland - utan påminner mer om något slags planekonomi. Staten skall inte och kan inte styra en global marknad - men nog i viss mån begränsa de negativa konsekvenser som kan uppstå.
Oppositionen frågar i sin interpellation om hur staten genom sin ägarstyrning skall verka för att bolagens samhällsansvar förverkligas. Jag frågar mig vilket samhällsansvar man här efterlyser? Vill oppositionen att staten uttalar ett misstroende mot bolagens operativa ledning i ett försök att trygga verksamheten på enskilda orter och i enskilda regioner med risk för att bolagets hela verksamhet i vårt land hotas - med allt det kan föra med sig. Vem bestämmer om vilket samhällsansvar som är det rätta? Kan man säga vilken linje som folket stöder och vilken linje som är den bästa för folket och landet som helhet?
Det är klart att riksdagen både kan – och vid behov också ska – diskutera statens ägarpolitik. Men då borde utgångspunkten vara ägandet som helhet; vad skall staten äga? Företag som upprätthåller för landet strategiskt centrala funktioner, är förstås primärt sådana där staten behöver ha ett starkt ägande. Till den skaran hör bland annat bolag som YLE och Finnair. Att diskutera utifrån ett enskilt bolags beslut och verksamhet ger en skev bild av ägandet och statens möjligheter att agera. Oppositionen vill nu fälla regeringen på grund av ägarstyrningen utan att presentera ett enda alternativ till hur ägarstyrningen skall skötas. Det är i sig förståeligt att man inte säger så mycket i interpellationen, eftersom grunderna för statens ägarstyrning drogs upp under en tid när socialdemokraterna satt i regeringen, såväl i statsrådets kansli som i handels- och industriministeriet – det vill säga på centrala poster när det gällde ägarstyrningen. Också vänsterförbundet satt med i regeringen under dessa tider.
Svenska riksdagsgruppen anser att bolagens operativa ledning är den aktör som bäst kan bedöma vilka verksamhetsförutsättningar som finns i den egna sektorn. Det är ju faktist den operativa ledningen som är experter på just sitt område. Svenska riksdagsgruppen anser även att samhällsansvaret uppfylls om den operativa ledningen fattar sådana beslut som tryggar bolagets verksamhetsförutsättningar i Finland.
Ägarpolitik är en del av vardagspolitiken, men regionpolitik har, när det gäller bolag som verkar på marknadsekonomiska villkor, inget att göra med ägarpolitik i sig. Det är klart att det offentliga; staten, regionerna och kommunerna, är de instanser som skall planera och genomföra regionapolitiken i vårt land. Både regeringen och riksdagen har ett stort ansvar för regionalpolitiken I de fall när strukturomvandlingar slår mot våra regioner, kommuner och städer måste det offentliga vara berett att stöda och hjälpa. Regeringen har redan lovat att bistå de orter som drabbas av Stora Ensos beslut att lägga ner fabrikerna. Regeringen fyller således sin roll som regionalpolitisk aktör i enlighet med de förväntningar som ställs på den.
Regionalpolitiken måste, som sagt, dock utövas med andra instrument än via ett börsnoterat bolag. Och regeringen har andra instrument som exempelvis regionalisering av statliga funktioner, olika ekonomiska stödformer via t.ex. TE-centralerna, skattepolitiska instrument och så vidare. Det skall medges att det inte är lätt att på kort tid åstadkomma ersättande arbetsplatser. Strukturomvandlingar i alla former är svåra och kräver både tid och gott omdöme. Ersättande arbetsplatser måste givetvis vara av det slaget att de är bestående så att lokalbefolkningen har en stark tillit till det nya som händer.
Interpellanterna frågar om regeringen anser det vara rätt och riktigt att fabrikerna i Kemijärvi och Summa läggs ner eller om man kommer att vidta åtgärder genom sitt ägande för att trygga fabrikernas existens. Svenska riksdagsgruppen anser att det är bolagets operativa ledning som fattar beslut om formerna för bolagets operativa verksamhet i Finland - inte riksdag eller regering. Svenska riksdagsgruppen upprepar att effekterna av nedläggingsbeslutet är beklagliga och svåra för regionen, kommunen och arbetstagarna, men anser inte att statsrådet behöver ändra principerna för sin ägarstyrning.
Därför, herr Talman, föreslår Svenska riksdagsgruppen enkel övergång till dagordningen.
Anna-Maja Henriksson höll gruppanförandet 13.2.2008.