Svenska riksdagsgruppen har redan tidigare uttalat ett stöd för ett finländskt deltagande i NRF under vissa förutsättningar. Vi har dels ansett att varje land självständigt från fall till fall måste kunna besluta om deltagande och dels att den verksamhet som beslutet gäller är förenhetlig med krishanteringslagen. Själv anser jag att till och med att utgångspunkten bör vara att operationen gärna grundar sig på FN-mandat.
Finland deltar enligt statsrådet i NRF-verksamheten också för att förstärka den egna kapaciteten och det egna kunnandet. Det är klart att vi måste försäkra oss om att Finland skall "prata samma språk" som de övriga länderna gällande standarder, kompatibilitet och tillvägagångssätt. Det är av största vikt för att förstärka vår kunskap och ge oss erfarenheter för olika typer av krishanteringsuppgifter.
Statsrådet föreslår att Finland deltar i NRF:s supplementära verksamhet. Finland är berett att komplettera NRF-trupperna vid behov - efter ett självständigt beslut från fall till fall. Efter det beslut som regeringen nu har fattat är det viktigt att Finland och NATO kan komma överens om i vilka truppsammansättningar vi skall delta och därmed skapa förutsättningar för Finlands deltagande i behövliga övningar. I detta finns också en klar nordisk dimension.
EU utgör den samarbetsram inom vilken Finland vill stärka säkerheten såväl i Europa som ur ett globalt perspektiv. Det har i praktiken visat sig att NATO:s och EU:s trupper kommer att komplettera varandra och därför skall de inte heller ses som motsatser. Med det integrerade säkerhetspolitiska samarbetet vill Europa ytterligare stärka sin kapacitet att svara mot förändringar i vår omgivning. Också för Finlands del innebär NRF ett komplement till denna verksamhet.
Beslutet om att delta i NRF i den form som statsrådet nu föreslår förändrar inte Finlands förhållande till NATO. Tvärtom skulle ett beslut att inte delta innebära att vi tar ett steg tillbaka i vårt internationella samarbete eftersom vi inte skulle kunna utveckla vår möjlighet att delta i krishanteringsuppdrag och fredsbevarande verksamhet i och med att vi frivilligt valt att ställa oss utanför. Finland kommer även i fortsättningen, såsom hittills, att självständigt fatta sina beslut om deltagande i NATO-ledda operationer.
Eftersom ett ökat engagemang även medför ökade kostnader borde man även småningom genomföra en helhetsbedömning av det finländska krishanterings- och fredsbevararengagemanget; såväl det militära som det civila. Bara för att vi själva skall kunna dra slutsatser om vilka typer av engagemang som leder till bästa resultat för alla parter och för att kunna koordinera våra insatser på bästa sätt.
Statsrådet konstaterar i redogörelsen att kontakterna till Sverige gällande NRF varit täta. Enligt uppgifter jag fått kommer Sverige ännu att avvakta med sitt beslut om deltagande i NRF. Vår riksdagsgrupp ser en nordisk nytta även inom NRF om även Sverige väljer att delta. Även Sverige har ett långt engagemang inom fredsbevararverksamheten och ländernas insatser kan långt komplettera varandra till nytta för helheten.
Ser man på de typuppgifter som formulerats för NRF-styrkorna märker man att de till stora delar passar den traditionella finländska krishanteringen. Speciellt viktig anser Svenska riksdagsgruppen att den förebyggande verksamheten är. Det viktigaste säkerhetspolitiska arbetet är nämligen utan vidare det förebyggande arbetet. Även vår biståndspolitik måste kunna styra samhälleliga fenomen som kan leda till problem och ett krav på demokrati- och människorättsarbete måste prägla de långsiktiga samarbetsprojekten.
Elisabeth Nauclér häll gruppanförandet 11.3.2008.
