Nästa steg i logiken är att valkampanjer måste finansieras. Idealet vore väl att kampanjerna skulle bekostas med partiernas medlemsavgifter och med allmänna medel, alltså statligt och/eller eventuellt kommunalt partistöd. Medlemsavgifterna räcker dock inte långt, och även partistödet har sina begränsningar. Medborgarna – skattebetalarna – skulle knappast acceptera en flerdubbling av partistödet. Dessutom missgynnar partistödet nybörjare, eftersom det baserar sig på redan uppnådda positioner.

Partierna och kandidaterna, öppna och jämlika politiska val – demokratin! – behöver alltså även annan finansiering. Så enkelt är det. Det är i och för sig inget skumt, för att inte tala om brottsligt, i det. Tvärtom är extern finansiering en nödvändighet, så att andra än rika medborgare kan kandidera i val.

Sedan börjar det svåra. Vilka spelregler ska vi enas om för att undvika de missförhållanden som nu har uppdagats? Hur ska vi lyckas återvinna medborgarnas förtroende för politiken, för oss politiker?

Låt oss börja med att vara ödmjuka. Vi måste medge att allt inte har gått rätt till, moraliskt och etiskt. Den här ödmjukheten behöver statsministern, men lika väl oppositionen som vill göra honom till ensamt ansvarig. Vi sitter sist och slutligen alla, om inte i precis samma båt, så i liknande farkoster allihop.

Stora partier har visat sig ha större skelett i garderoben, mindre partier har kanske mindre, men alla har vi det. Stenar har flugit i debatten, även om få – om någon – skulle ha haft råd att kasta den första.

Till ironierna i debatten hör att de massmedier som avslöjat missförhållandena vore de som mest förlorar på att det inte längre skulle finnas lika mycket pengar för valkampanjer. Men det vittnar förstås bara gott om deras moral, de kan åtminstone inte beskyllas för själviskhet. De bör ha tack för att ha fyllt sin funktion som demokratins vakthundar.

Svenska riksdagsgruppen ser fram resultatet av den valfinansieringsutredning som leds av Lauri Tarasti resultat, och hoppas att nya regler i brådskande ordning görs upp. Lagen kan sedan vid behov kompletteras med gentlemannaöverenskommelser mellan partiledarna. Här några element:

- statliga och kommunala verk och bolag bör inte finansiera valkampanjer
- stiftelser och fonder bör följa sina egna stadgar, och sådana allmännyttiga, sociala stiftelser som får allmänna medel bör inte finansiera valkampanjer
- om man vill begränsa reklambudgeterna kunde partierna komma överens om att avhålla sig från tv-reklam

Däremot är det både juridiskt, moraliskt och demokratiskt vanskligt och farligt att börja begränsa företags, fackföreningars och organisationers rätt att understöda partier, kandidater och valkampanjer – för att inte tala om privatpersoners rätt att göra det. Det samma gäller understödens omfattning.

Alla problem med sådana understöd och alla misstankar om bindningar och gentjänster kan däremot elimineras med en enkel metod: total transparens, genomskinlighet, helst redan före ett val. Om varje parti och varje kandidat, om möjligt redan före val, öppet uppger sina finansieringskällor kan väljarna bedöma om donatorerna är legitima och vilka bindningar som kan anses vara olämpliga.

Det kan också vara på sin plats att bidragsgivarna åläggs redovisningsskyldighet för donationer som överskrider ett visst belopp.

Kraven på nyval innehåller en logisk kullerbytta. Om nyval skulle hållas nu, skulle det ske med gällande regler som med sina kryphål visat sig otillräckliga.

Svenska riksdagsgruppen anser att den logiska ordningsföljden för att råda bot på problemen är att först reformera reglerna för valfinansieringen, komma överens om en ny bättre praxis, och sedan möta väljarna i val. Nästa val är redan våren 2011. Till dess har den nuvarande riksdagen och regeringen väljarnas mandat.

Svenska riksdagsgruppen förordar enkel övergång till dagordningen.
 

Mats Nylund höll gruppanförandet 30.9.2009