Budgetramar är i viss mån ett tveeggat svärd. De behövs för att trygga budgetdisciplinen och den vägen stabiliteten i statsfinanserna, och för att trygga långsiktighet i regeringarnas politik. Men visst kan de förvandlas till en tvångströja om de är alltför strikta och inte tillåter en anpassning till förändrade omständigheter i den ekonomiska utvecklingen – och vid behov till förändringar i de politiska prioriteringarna.

Den här motsättningen mellan två i och för sig väl motiverade behov accentueras då budgetramarna ju i tre fall av fyra sträcker sig från en valperiod till en annan, och alldeles särskilt då de som nu sträcker sig hela tre år in på nästa valperiod.

Regeringen har därför låtit bli att i förslaget till budgetramar inkludera några nya politiska riktlinjer för åren 2012-2014. Det är korrekt att överlämna dessa politiska linjedragningar till nästa regering och riksdag. Men denna respekt för demokratin är inte helt oproblematisk.

Under den globala finans- och ekonomikris från vilken vi nu börjar återhämta oss har staten lånat stora belopp för att stimulera den inhemska ekonomin. Underskottet i den offentliga ekonomin stiger i år för första gången under vårt medlemskap i euroområdet så att det överstiger den gräns som har uppställts i EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Underskottet och upplåningen har ändå varit väl motiverade, och dessbättre har tidigare års hushållning skapat en marginal för denna stimulanspolitik.

Men de här lånen ska återbetalas, och det med en ränta som lyckligtvis tillsvidare är låg, men som kan stiga. Återställandet av balansen i statsfinanserna kommer att förutsätta en blandning av olika mediciner, av vilka somliga är beska: skatter måste höjas och utgifter hållas i styr. Andra mediciner smakar förhoppningsvis bättre, framför allt då man lyckas öka intäkterna utan att höja skatter. Alla de här åtgärderna förutsätter långsiktighet i planeringen, en långsiktighet som bör sträcka sig från en valperiod till en annan.

Svenska riksdagsgruppen har för sin del beredskap att fatta både besvärliga och impopulära beslut, bara de tar sikte på framtiden. Det behövs skattereformer så att de sammanlagda skatteintäkterna ökar. En del skatter måste höjas, men här är det viktigt att göra de rätta politiska prioriteringarna. Skattehöjningarna ska drabba dem som har råd med dem, inte dem som inte har möjlighet att betala mera.

Det betyder att den delikata balansen mellan direkta och indirekta skatter måste övervägas. Det betyder att särskilt sådana indirekta skatter kan höjas som samtidigt tjänar andra goda syften, såsom miljö- och klimatpolitiska mål och en grön tillväxt. Och det betyder att hänsyn alltid måste tas till de svagaste i samhället. Alla skattebeslut som fattas måste också främja företagsamhet och sysselsättning.

De två främsta metoderna att öka skatteintäkterna utan att behöva höja skatterna som sådana är dels ekonomisk tillväxt, dels längre arbetskarriärer. Regeringen ställer i utsikt en särskild plan för att stabilisera den offentliga ekonomin och åtgärda hållbarhetsunderskottet – men först efter att ha fått se resultaten av trepartsberedningen. Utan denna plan är budgetramarna strängt taget otillräckliga som ansvarsfulla svar på de närmaste årens utmaningar.

Svenska riksdagsgruppen anser det vara ytterst angeläget att arbetskarriärerna kan förlängas, närmare läget i andra nordiska länder. Det bör helst ske frivilligt, och både i början och i slutet av arbetskarriären. Det senare kan främjas genom åtgärder för att förbättra trivseln i arbetet och öka arbetstidens flexibilitet. Men om arbetsmarknadsparterna inte kan enas om mjuka metoder, bör denna regering, och nästa, inte tveka att vid behov även gripa till lagstiftningsåtgärder för att höja pensionsåldern något.

Om vi inte svettas lite mer och lite längre, tvingas vi i värsta fall blöda och gråta i stället.

Förslaget till budgetramar innehåller trots allt också en del politiska markeringar. För utrikesministeriets del noterar Svenska riksdagsgruppen att riktlinjerna för höjningen av biståndsanslagen till det av FN rekommenderade 0,7 procent av BNP har stannat lite vid en halvmesyr. Å ena sidan bekräftas målet att uppnå 0,7 procent före 2015. Å andra sidan har man för åren 2012-2014 gjort det, som det heter, tekniska antagandet att andelen 0,58 procent år 2011 förblir den samma även under dessa år. Det är klart att besluten fattas av nästa regering och riksdag, men just i i detta fall skulle det krävas en ansvarstagande långsiktighet i planeringen.

På motsvarande sätt förutsätter Svenska riksdagsgruppen att Finland under ramperioden kan leva upp till sina klimatpolitiska löften, och bereda sig för en fortsättning även efter 2012.

Inom inrikesministeriets förvaltningsområde ökas anslagen för asylmottagning och ersättningar till kommuner som tar hand om flyktingar. Det är väl så.

I sammanhanget beklagar Svenska riksdagsgruppen att det från ledande oppositionshåll nu har börjat höjas röster mot arbetskraftsinvandring. Utan utländsk arbetskraft skulle till exempel kollektivtrafiken i huvudstadsregionen inte fungera, eftersom arbetslösa finländare av någon anledning inte vill arbeta i branschen.

Inom EU hör arbetskraftens fria rörlighet till de grundläggande friheterna, och den handlar inte bara om finländares rätt att arbeta i andra EU-länder utan gäller också andra EU-medborgares rätt att söka arbete i Finland. Och allmänt taget bör vi minnas att finländare minsann själva genom tiderna har emigrerat i jakt på bättre levnadsvillkor.

Inom justitieministeriets förvaltningsområde noteras med tillfredsställelse markeringen mot våld mot kvinnor och barn och våld i närrelationer, och att större resurser utlovas för att beivra detta våld. Det är ett bra exempel på att det i budgetramarna måste finnas utrymme för en del nya politiska prioriteringar.

Svenska riksdagsgruppen undrar om samma utrymme finns också för övervakning av de planerade nya reglerna för val- och partifinansiering.

För undervisningsministeriets del utlovas förhastat att antagningen av studerande till högskolorna ska reformeras i enlighet med ett föreliggande arbetsgruppsförslag. Svenska riksdagsgruppen motsätter sig planerna på att slopa inträdesproven till högskolor, och i stället låta avgångsbetygen från gymnasiet och studentexamen bli avgörande. Allmänna betyg testar inte lämplighet för ett visst yrkesval.

I årets första tilläggsbudget reserveras särskilda anslag för sysselsättning av ungdom. Det är viktigt att den här satsningen inte stannar vid en engångsföreteelse utan att den systematiskt följs upp under kommande år. Investeringar i de unga är investeringar i framtiden.

Varje människa som står utanför arbetsmarknaden är en för mycket, både för individen själv och för samhället. Särskilt en ung människa som inte får fotfäste i arbetslivet blir lätt en förlorad resurs som står också samhället dyr.

Över huvud taget måste Finland för att klara sig i den internationella konkurrensen inrikta sig mer på framtidsinriktade satsningar – i kunskap och utbildning, i ny teknologi, i fördomsfria innovationer. I budgetramarna bör det finnas utrymme för detta.

I förslaget till budgetramar medger regeringen öppet dilemmat med kommunernas ansträngda ekonomi. Trots att konjunkturen svänger kommer kommunerna att dras med betydande ekonomiska problem under flera år framöver. Återhämtningen är långsam.

Många kommuner har varit tvungna att höja sin skattesats, enbart i år med i medeltal 0,4 procentenheter. I kombination med att staten har lättat på inkomstbeskattningen har en viss förskjutning av skatteuttaget skett från progressiv beskattning till rent proportionell. I fortsättningen måste vi ta ställning om det är en sådan förskjutning vi vill ha. Nu har den bara smugit sig på.

Den bör också ses i relation till att den pågående – och i och för sig önskvärda – tyngdpunktsförskjutningen från direkta tll indirekta skatter verkar i samma socialt orättvisa riktning med tanke på inkomstfördelningen.

Vi behöver alltså en värdedebatt innan vi refomerar skattesystemet och ökar skatteuttaget för att kunna återbetala stimulanslånen.

Samtidigt behöver vi en debatt om arbetsfördelningen mellan stat och kommuner. Staten kan inte lägga nya kostnadskrävande pålagor på kommunerna, men kommunerna kan inte heller fly sitt ansvar då det gäller att anpassa mun och mage till matsäcken.

Budgetramarna är till sin struktur en teknisk konstruktion. Men den innehåller också politiska värderingar. Riksdagen är det rätta forumet för att föra den politiska värdedebatt som ramarna förutsätter.

Gruppanförande hölls 13.4.2010 av gruppordförande Ulla-Maj Wideroos