Aldrig förr har sammanhållningen inom EU – den europeiska gemenskapen, som ju unionen hette tidigare – satts på så hårda prov som i fallet Grekland. EU klarade provet, då de övriga euroländerna ställde upp med lån. Det gjorde de inte bara av solidaritetsskäl, utan också för att problemen inte skulle sprida sig till andra länder och hela euroområdet.
Det skedde exakt 60 år efter att utrikesminister Robert Schuman presenterade deklarationen som låg till grund för EU.
På samma sätt motiveras det betydligt större så kallade stabiliseringspaketet av potentiella lånegarantier både med ideell solidaritet och realistisk egoism. Världens valutamarknader och börser får ett kraftfullt bevis på Europas handlingskraft.
Men de här räddningsaktionerna räcker inte. Den så kallade Lissabonstrategin som fram till i år skulle göra Europa till världens konkurrenskraftigaste ekonomiska område blev ingen framgångshistoria. Strategins implementering på nationell nivå blev på hälft i alltför många länder – ingalunda bara i Grekland.
EU har nu föresatt sig att i stället enas om en ny strategi som fram till 2020 ska stärka Europas konkurrenskraft och ekonomiska effektivitet. Det gäller att lära av misstagen med Lissabonstrategin. Vi måste informera varandra bättre, vi måste koordinera mera, och framför allt måste varje land ta ett större ansvar för sina egna åtgärder.
Den offentliga ekonomin som präglas av stor skuldsättning håller på att bli en belastning för EU och en budgetsanering är oundviklig i många medlemsländer. Även inbördes konkurrens- och rättviseskäl talar för det. Annars tvingas de länder – inte minst de nordiska – som sköter sin ekonomi enligt EU:s målsättningar betala för detta. Det gäller särskilt att öka budgetintäkterna med hjälp av åtgärder för att främja tillväxt och sysselsättning.
Då kommissionen vill ha större insyn i och kontroll över de nationella budgetarna måste vi ändå säga ifrån: insyn ja, goda råd ja, sanktionshot vid grova överträdelser, men inte beslutanderätt. På den punkten måste våra nationella demokratiska system visa att vi själva kan bära vårt ansvar, inte leva över våra tillgångar och trygga vår välfärd även långsiktigt.
Det finns de som vill se en konflikt mellan 2020-strategin och den fortsatta gemensamma jordbrukspolitiken från 2014 framåt. Svenska riksdagsgruppen hör inte till dem.
På samma sätt som 2020-strategin måste gå hand i hand med klimatstrategin, måste också landsbygdens framtid tryggas. Det finns utrymme för reformer och omfördelningar och måhända för mer nationellt stöd till jordbruk och landsbygd. Men målet att hålla landsbygden befolkad och livskraftig överallt i EU-området måste förbli en angelägenhet för unionen.
På samma sätt får inte en stärkning av konkurrenskraften gå ut över centrala miljövärden. För Finland är en förbättring av vattenmiljön i Östersjön av högsta prioritet.
Svenska riksdagsgruppen vill också i dagens debatt lyfta fram ett tema som lätt hamnar i skymundan för de makroekonomiska och välfärds- och miljörelaterade bekymren: den diskriminerande behandlingen av många språkminoriteter i många länder i Europa.
Det vore lätt att räkna upp ett stort antal länder och ett stort antal etniska och språkliga minoriteter som i olika avseenden diskrimineras. Men låt oss i stället nämna bara en minoritet, som någorlunda jämnt fördelat prickar mer eller mindre alla länder: romerna.
Då vi i Finland ojar oss över de romska tiggarna från östra Centraleuropa och pekar finger åt deras hemländer för att diskrimineringen och fattigdomen inte åtgärdas där, är det hälsosamt att påminna om bibelns varning: den som är oskyldig må kasta den första stenen. Hela Europa bär ansvaret, och EU bör bära sin del av det. I EU ligger Europas framtid.
Gruppanförandet hölls av Håkan Nordman 25.5.2010
