Grundlagen är alla lagars moder. Den står ovanför all annan lagstiftning, är riktgivande för den och bör som denna riktgivare respekteras. Därför ändras grundlagen inte alltför ofta, utan bara då verkliga behov föreligger. Vissa sådana behov föreligger nu.
Debatten om behoven av att förändra grundlagen har tyvärr drabbats av en stor politisk paradox. Då regeringen i sitt förslag på några punkter går vidare på parlamentariseringen av den politiska makten har detta på sina håll uppfattats som personligen riktat mot republikens sittande president. Så är naturligtvis inte fallet!
Den nuvarande grundlagen är i kraft till denna presidentperiods slut, och reformen är alltså uttryckligen avsedd att gälla efterträdaren. De föreslagna ändringarna i grundlagen gäller nästa president, helt oberoende av vem det blir och av partifärgen – om presidenten alls behöver ha en partifärg.
I stället för att se de föreslagna ändringarna i relation till personer eller partier bör de ses i relation till principer. Den första kampen fördes som känt 1918-19, och gällde monarki eller republik. Svenska riksdagsgruppen är i dag tillfreds med att vår egen dåvarande grupp hörde till förlorarna i den kampen. Monarki var förvisso modellen i det övriga Norden, men de nordiska stater som vann sin självständighet senare än de andra, först Finland och sedan Island, valde republik som den mer demokratiska statsformen.
Den starka presidentmakten i 1919 års Regeringsform var som känt ett resultat av en kompromiss mellan monarkister och republikaner. Den unga demokratin ansågs behöva något slags garanti för stabilitet och kontinuitet. I själva verket visade det sig att den unga republiken klarade sig alldeles utmärkt med kortvariga presidenter ända fram till 1946, av vilka särskilt Ståhlberg, Relander, Kallio och självaste Mannerheim som president utnyttjade sina vittgående fullmakter rätt återhållsamt.
Under och efter kriget, genom det kalla kriget och särskilt den period som kallats farans år hade Finland turen att ha presidenter som kraftfullt styrde landet. Efter Rytis, Paasikivis och Kekkonens starka ledarskap, då behovet var påkallat, har presidentmakten så småningom avdramatiserats. Det förslag vi i dag har att ta ställning till är bara en naturlig fortsättning på den väg vi slog in på under Mauno Koivistos tid som president.
Ändå föreslås inga radikala nedskärningar i presidentmakten. Presidentens ställning i ledningen för utrikespolitiken, tillsammans med statsrådet, består eftersom ingen konsensus har kunnat uppnås om något annat. Reglerna om representationen vid Europeiska rådets möten preciseras dock, vilket är nödvändigt.
Svenska riksdagsgruppen ser inte heller något problem i att presidentens position förblir stark i relation till det självstyrda Åland. Tvärtom! Autonomin bygger som känt på internationella fördrag och det är naturligt att statsöverhuvudet står som den yttersta garanten för Finlands förpliktelser i det avseendet.
Det finns en del detaljer i propositionens motiveringar som ännu tål att särskilt granskas i grundlagsutskottet. Till dem hör att riksdagens ståndpunkt till deltagande i militära krisoperationer "i undantagsfall" skulle kunna fastställas bara i form av ett utlåtande av utrikesutskottet eller stora utskottet, utan offentlig debatt i plenum.
Frågan är vilka kriterierna för sådana undantagsfall vore: har de med operationernas natur att göra, eller bara med riksdagens plenifria perioder under året?
Ett förslag om medborgarinitiativ ingår också i regeringspropositionen. Det är naturligtvis en fin och demokratisk tanke att ge folket en kanal att även förbi sina egna folkvalda representanter ta politiska initiativ. Det ses kanske som ett slags fulländning av demokratin. Synen är dock i någon mån idealistisk.
Moderna samhällen bygger på representativ demokrati. För vår del har vi kommunalval vart fjärde år, riksdagsval likaså vart fjärde år, presidentval vart sjätte år och val till Europaparlamentet vart femte. Det blir i medeltal nästan ett val varje år. Det ger medborgarna goda och regelbundna kanaler för demokratisk påverkan.
Medborgarinitiativ på EU-planet försöker parera att initiativen kan tänkas strida mot grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter. I EU fungerar kommissionen som ett filter för sådana initiativ, men motsvarande mekanism för förhandsgranskning planeras inte hos oss, utan det är riksdagen och dess grundlagsutskott som sedan tvingas agera domare.
Till saken hör också att Internet på gott och ont har gjort det så lätt att skapa opinion. Rätt använt är Internet naturligtvis en tillgång för demokratin, men det bäddar också för udda, även grundlagsstridiga initiativ av olika slag.
Då EU för något år sedan initierade en kampanj för ökad demokrati och dialog var finländarnas favorit i en första rundfrågning på Internet om medborgarkrav – fri cannabis! Kravet var naturligtvis inte representativt för medborgaropinionen, utan ett resultat av lobbyverksamhet. I motsvarande rundfråga i Frankrike var ett initiativ om tjurfäktning nummer ett.
Låt oss föreställa oss några till: Kasta ut alla utlänningar ur landet! Förbjud homosexualitet! Slopa strejkrätten! Upphäv svenskans ställning i Finland! Slopa alla lantbruksstöd!
Vad är det för fel på sådana initiativ? I demokratins namn måste det vara tillåtet att komma med även udda och dumma förslag. Visst. Riksdagen kommer ju sedan att förkasta dem ändå, säger någon. Jo, men just här ligger problemet: ju fler medborgarinitiativ som riksdagen tvingas förkasta, desto större blir frustrationen.
Svenska riksdagsgruppen är en varm anhängare av medborgarsamhället. Aktiva medborgarorganisationer, frivilliga bya- och stadsdelsråd, kommunala folkomröstningar och i utvalda fall rådgivande nationella folkomröstningar är centrala element för att komplettera den representativa demokratin. Om vi också ska tillägga medborgarinitiativ på riksnivå bör det finnas ett klart regelverk för detta instrument.
För även här gäller den gamla visdomen Land ska med lag byggas. Och vi kan tillägga: Land ska på grundlag byggas.
Med de här kommentarerna stöder Svenska riksdagsgruppen förslaget till lag om ändring av Finlands