Ärade talman,
Statsrådets EU-redogörelse har många förtjänster, men Svenska riksdagsgruppen beklagar ändå att tidsperspektivet inte sträcker sig längre än det gör. Efter valet till Europaparlament om mindre än ett år ska också en ny kommission tillträda, och det vore nu hög tid att se fram mot nästa femårsperiod från 2014 framåt.
Vad Finland behöver är en vision för hur vi vill att EU ska utvecklas. Vi behöver inte EU för att krångla till vår vardag med onödiga bestämmelser som bättre kan skötas på nationell nivå. Vi behöver EU för att ta hand om det som sträcker sig över nationella gränser – låt mig bara nämna skyddet av Östersjön som ett mycket konkret exempel. Eller värnandet om det europeiska och nationella jordbruket i den globala konkurrensen.
Och naturligtvis ekonomin, som inte känner några nationella gränser. De senaste åren har dominerats av det som lite slarvigt kallas eurokrisen, trots att krisen strängt taget inte är den gemensamma valutans kris, utan en bank- och skuldsättningskris. Krisen har tyvärr överskuggat EU:s goda sidor, börjande med tillgången till vidare marknader än vår inhemska eller nordiska, ja tillgången till världens största inre marknad!
Ärade talman,
Till EU:s goda sidor hör också den ränte- och valutastabilitet för både bostadslåntagare och företag som euron har gett oss. Till dem hör vidare den bankövervakning som nu har inrättats som ett botemedel mot krisen. Om euron och den så kallade bankunionen hade funnits i början av 1990-talet hade det varit naturligt för Finland att vända sig till andra EU-länder för att låna. Det hade inte varit någon ”moral hazard” som somliga nu varnar för.
Ärade talman,
Men det finns också annat som bör övervakas gemensamt i EU. Svenska riksdagsgruppen vill särskilt understryka övervakningen och uppföljningen av att de mänskliga och medborgerliga rättigheterna och rättsstatsprinciper respekteras i alla medlemsländer, gamla såväl som nya. Här krävs en skärpning från såväl kommissionens som medlemsländernas sida, och för Finlands del en bättre koordinering av insatserna.
Ärade talman,
Men för att återgå till EU:s goda sidor, är det viktigt att försvara den fria rörligheten lika starkt som den inre marknaden. Ökad mobilitet är ju i själva verket också en del av lösningen på den ekonomiska krisen. Frågan är till exempel om koordineringen av socialförsäkringssystemen är tillräcklig för att främja, och inte avskräcka från flyttning mellan medlemsländerna. Här kunde Norden vid behov fungera som ett pilotprojekt och laboratorium.
En stor förändring i världspolitiken under senare år är att de olika G-grupperna fått verklig betydelse för avgörande världsfrågor. Vår bästa möjlighet att påverka de avgörandena är att verka genom EU – och då ligger det i vårt intresse att EU:s funktionsduglighet som block stärks och EU:s inflytande säkras.
EU:s konkurrenskraft ökar inte genom deklarationer på toppmöten, om det inte finns en vilja och förmåga att göra behövliga reformer i medlemsländerna. De senaste fördragsändringarna och de arrangemang som gjorts för att övervaka makroekonomiska imbalanser medför dock medel som verkligen kan puffa på behövliga reformer. Men fortfarande gäller regeln att det är i medlemsländerna som arbetet för bättre konkurrenskraft till största delen ska göras, så länge som utbildningen och arbetsmarknaden till största delen är nationella frågor.
Ärade talman,
Mera resultat bör vi också kunna vänta oss av den gemensamma utrikesförvaltningen. Svenska riksdagsgruppen anser till exempel att det var ett gjutfel i konstruktionen att utvecklingspolitiken lämnades utanför, så integrerad som den bör vara i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den utvärdering som nu genomförs resulterar förhoppningsvis i förbättringar också för den enskilda EU-medborgaren då det gäller konsulära tjänster. Om inte alla medlemsländer vill hänga med, bör det inte hindra andra att gå vidare.
Ärade talman,
Som ett av de mindre EU-länderna har Finland all anledning att hålla fast vid den så kallade gemenskapsmetoden, med kommissionen som lokomotiv. Ändå har mellanstatligheten vinner terräng. Det behövs nya grepp för att stärka kommissionen som gemenskapsgaranten. Ett sådant kunde vara tanken på att de politiska grupperingarna redan före parlamentsvalet nominerar sina kandidater för kommissionsordförandeposten, och därmed stärker postens pondus.
Samma demokratiska insyn och övervakning måste stärkas också på EU-nivå. EU skulle må bra av en förvaltningslag som är bindande för alla unionsinstitutioner och som tryggar att öppenheten i förvaltningen stärks, inte försvagas.