Värderade talman,
Om man är ärlig märks inte beslutet om ett lägre kreditbetyg för Finland. Ändå vill jag genast säga att det ska tas som en allvarlig signal. Vi måste fråga oss vad vi inte har gjort som kunde ha förhindrat denna degradering.
Som professor Pentti Haaparanta konstaterade på finansutskottets öppna hearing började den ekonomiska krisen på finansmarknaderna. Året var 2008. I dag skriver vi 2014 och Haaparanta betecknar krisen fortfarande primärt som en finansmarknadskris, där den privata sektorns höga skuldgrad är ett av de stora problemen.
Som politiker är vår uppgift inte enbart att se till att statens skuldspiral bryts. Den här regeringen har åtminstone sett till att utvecklingen har svängt: nettoupplåningen minskar nästa år med hela 37 procent, vilket kräver rejäl anpassning.
Men, som politiker sträcker sig vårt ansvar längre än så. Det är genom våra politiska åtgärder den privata sektorn ska ges förutsättningar att växa. Bara genom tillväxt kan företagen lätta på sitt skuldproblem.
Värderade talman,
Svenska riksdagsgruppen anser att fokus borde ligga vid de små- och medelstora företagen. Då de får bättre flyt, så kan de anställa och få de negativa sysselsättningstrenderna att vända. När det gäller stödpolitiken borde man ännu modigare fokusera på nya innovativa företag.
Det är viktigt att kunna medge att det inte handlar om något ideologiskt val i detta läge – att antingen gynna den offentliga eller den privata sektorn. Båda borde fås i balans.
Enligt OECD:s siffror är den offentliga sektorn i proportion till BNP i Finland över 58 procent, då den ännu vid nedgångens början år 2008 rörde sig kring 50 procent. Bland industriländerna har Finland därmed gått förbi Danmark som tidigare innehade denna tvivelaktiga topposition.
Primärt ska nya arbetsplatserna skapas i de små- och medelstora företagen. Den privata sektorn måste erbjudas förutsättningar att växa för att kunna finansiera vårt välfärdssamhälle. Det här är något alla borde kunna medge.
Värderade talman,
Interpellanterna påpekar att detta år blir det tredje året i rad av ekonomisk recession. Så är det. Enligt Etla krymper Finlands totalproduktion med 0,4 procent år 2014.
Här är dock skäl att ha ett längre perspektiv. Det var Vanhanens regering som genom en ganska massiv stimulanspolitik lyckades förhindra att 2008 års branta nedgång slog hårt ut. Samtidigt skuldsattes statsekonomin kraftigt, vilket är en räkning vi fortfarande betalar. Sanningen är att med dagens skuldsatta statsekonomi och fortsatt svaga tillväxt kan vi inte erbjuda liknande stimulanssprutor.
Vägen är dessvärre långsammare och det behövs både uthållighet och seghet.
Det som samtidigt hände strax innan det radikala nedgångsåret 2008, och som förvårar läget nu, är att nivåhöjningarna av lönerna hos oss blev klart högre än hos konkurrentländerna. Nationalekonomerna är eniga om att det försämrade Finlands konkurrenskraft avsevärt.
Även om korrigeringsåtgärder har börjat bita, bidrar den räkningen till att tillväxten är så långsam. Ett viktigt beslut under denna regeringsperiod var det mycket återhållsamma inkomstavtalet. Det är kanske onödigt att tillägga att samma attityd behövs på arbetsmarknaden nu när löneavtalen ska förnyas.
En bra trepartslösning är en fortsatt mycket återhållsam inkomstlösning, kombinerad med skattelättnader för lönearbete. Vi borde inte blunda för att totalskattegraden i Finland är högst i hela Europa. Återhämtning kan ske om vi ökar medborgarnas köpkraft.
Värderade talman,
Fastän det kan låta litet paradoxalt så har det visat sig att en återhållsam inkomstlösning är en fördel också för de svagaste grupperna i samhället.
Utöver det behöver vi mer flexibilitet i arbetslivet, välriktade stöd till innovativa företag, en sporrande skattepolitik, en större invandring och internationalism, samt en kvalitativ utbildning. Om man studerar den gula budgetboken ser man att regeringen målmedvetet har tagit små steg i den riktningen.
Parallellt behövs de stora stegen då vi reformerar strukturerna. Pensionsreformen var en sådan. Vårdreformen måste också vara inriktad på att förena tillgänglig vård för alla, demokratiskt inflytande över vårdbesluten och en minskning av hållbarhetsunderskottet.
Finland kan åter förbättra sin kreditvärdighet och få arbetslösheten att minska, men det låter sig inte göras med några smarta dragningar, utan med en långsiktig och trovärdig politik.
