Värderade talman,
Sällan har regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse skrivits och behandlats i en så utmanade internationell terräng som detta år. Världens gång är direktsändning. Att fånga in den snabbt föränderliga verkligheten på papper har alltså varit nästan omöjligt.
Sedan redogörelses gavs till riksdagen på sommaren har Europa skakats av nya terrordåd, Brexitomröstningen och ett eskalerande krig i Syrien. Därtill har presidentval förrättas i USA. Vilka konsekvenser valresultatet har för USA:s roll i Europa eller världen är ännu en gåta, liksom den nyvalde presidentens utrikespolitik överlag.
En tidens trend är också då man med hybridverksamhet, medvetet riktad desinformation och direkta lögner i det virtuella rummet försöker skapa oreda och missnöje med politiskt ledarskap och politiska processer eller rent av påverkavalresultat.
Detta i kombination med populism, nationalism och extremism utgör idag en stor utmaning för flera av de demokratiska värderingar vi länge trott är okränkbara, rent av ohotade, i det efterkrigstida Europa. Till bilden hör också vissa EU-länders sätt att internt utmana centrala rättsstatsprinciper - liksom tonfallet i den ryska retoriken och landets bristande respekt för internationell och humanitär rätt.
Konsekvensen av dessa händelser och trender, skilt för sig och tillsammans, är en kall vind i den allmänna atmosfären i Europa.
Även om listan på bekymmer kan göras lång är det ändå mer meningsfullt att försöka hitta lösningar på problemen. Ett är klart: behovet av tätt samarbete i existerande överstatliga organ, internationella organisationer liksom bilateralt har ökat. Det kan inte finnas några andra sätt att lösa konflikter, förtroendekriser och reparera krackelerande relationer mellan länder än med ökat ömsesidigt beroende, alltså integration och samarbete.
Detta står dock inte i motsatsförhållande till ländernas naturliga behov att stärka sin egen säkerhet, vilket också det ofta lyckas bäst i organiserat samarbete med andra likasinnande.
Värderade talman,
För Finland fortsätter de övriga nordiska länderna också i säkerhetspolitiskt hänseende vara en stark och naturlig referensgrupp. Det nordiska försvarssamarbetet, som på ett pragmatiskt och innehållsfokuserat sätt försigår i Nordefco, fungerar bra.
Enligt svenska riksdagsgruppen finns det skäl att läsa Stoltenbergrapporten från 2009 på nytt - med dagens ögon. Vad kunde vi ytterligare göra då det gäller gemensam övervakning av havsområden, luftrummet, samarbete kring Arktis och gemensamma insatser mot cyber- och hybridverksamhet, som dessvärre blivit ett maktpolitiskt instrument att räkna med?
Också bilateralt med Sverige är samarbetsmöjligheterna långt ifrån uttömda. Kompatibiliteten mellan våra försvarsmakter är stor redan idag, vilket delvis beror på det avancerande partnerskapssamarbetet inom ramen för Nato.
En av Finlands viktigaste säkerhetspolitiska bundsförvanter är fortsättningsvis Nato. Utrikesutskottet gör ingen ny bedömning då det konstaterar, att det militärt alliansfria Finland upprätthåller möjligheten att ansöka om Natomedlemskap. I regeringens Nato-bedömning från i våras noteras för sin del, att Nato har en stabiliserande effekt på Östersjöområdet.
Svenska riksdagsgruppen delar bedömningen. I Svenska folkpartiets färska partiprogram från juni slår vi dessutom fast vår vision: att Finland år 2025 är medlem i Nato. Ett folkligt stöd är enligt SFP dock en förutsättning för medlemskap, något som också Nato själv förutsätter.
Diskussionen om EU:s försvarsdimension har tagit ny fart i och med kommissionens förslag att grunda en försvarsfond i EU. Den kunde stöda forskning och samordning av materielanskaffningar, där det enligt kommissionen finns stora pengar att spara.
Själva grundfrågan hur långt EU:s säkerhets- och försvarspolitik kan och bör drivas skall idag också bedömas i skenet av Brexit liksom den franska hjälpbegäran med stöd av Lissabonfördraget efter terrorattacken i Paris i november 2015. Toppmötet förra veckan gav mycket riktigt ny belysning.
Flyktingkrisen har också den understrukit vikten av ökat internationellt samarbete, även då det gäller preventiva insatser i potentiella krishärdar. Globala insatser mot klimatförändringen, humanitärt arbete och fokuserat biståndssamarbete med speciell tonvikt på kvinnor och barn är synnerligen viktigt. Svenska riksdagsgruppen lyfter fram FN:s resolution 1325 som ett allt viktigare redskap i detta arbete.
