Svenska riksdagsgruppen har länge efterlyst den lantbrukspolitiska redogörelse som nu debatteras. Tyvärr kommer redogörelsen i slutet av regeringsperioden varför inte denna regering inte kommer att hinna förverkliga de målsättningar som finns och de kompletteringar som riksdagen fattar beslut om.
Redogörelsen är ett utmärkt uppslagsverk och en bra beskrivning av jordbrukets utveckling och nuläge under Finlands tid som EU-medlem. Man kan säga att diagnosen är rätt ställd men tyvärr så saknas den konkreta medicineringen då målsättningsdelen saknar konkreta åtgärdsförslag. Målsättningarna borde utmynna i konkreta åtgärder med ekonomisk konsekvensbedömning som kunde beaktas i budgetplaneringen. Ur redogörelsen får man den uppfattningen att ministeriet mera behandlar den landsbygdspolitiska utvecklingen än utveck-lingen inom jordbruket. Vi vill påpeka att landsbygdsutvecklingen hänger på en stark primärproduktion i hela landet som bygger på familjejordbruket.
Enligt budgetmotiveringarna för 2006 års statsbudget har lantbruksinkomsterna sjunkit med 32 % under vår tid som EU-medlem. Naturligtvis delas inkomsten på ett mindre antal jordbrukare, men då löneutvecklingen för andra yrkesgrupper samtidigt stigit med samma procenttal förstår vi att trenden är ohållbar om jordbruket skall kunna framstå som ett konkurrenskraftigt alternativ vid ungdomens yrkesval. Vi måste komma ihåg att ungdomen inte mera ärver ett yrke utan väljer sitt yrke.
Regeringen konstaterar i redogörelsen att den största utmaningen är att förbättra jordbrukets lönsamhet. Riktigt! Frågan är bara hur. Redogörelsen ger inte heller någon bild av hela livsmedelsklustrets betydelse totalekonomiskt eller ur sysselsättningssynpunkt.
Två genomgående linjer föreslås som medicin för den dåliga lönsamheten. Den ena är att strukturerna måste förbättras och den andra att vi måste få ett bättre pris för våra produkter från marknaden. Naturligtvis också rätt i vartdera fallet. Strukturomvandlingen får inte betyda att vi enbart erbjuder högre skuldsättning och mera arbete. Regeringen konstaterar helt riktigt att orkandet i arbetet måste beaktas. Tyvärr så löses inte den delen med en semesterdag till för vart fjärde år då arbetsbördan redan på många av de djurintensiva gårdarna närmar sig 3000 arbetstimmar per år för företagaren.
Regeringsprogrammet tar ställning för familjeföretag som modell för vårt jordbruk. I redogörelsen återkommer dock regeringen gång på gång till att större enheter är nyckeln till framgång och jämför oss med länder som Danmark och Tyskland, som har helt andra förutsättningar. Vi kan inte ta modell av länder som har helt andra förhållanden. Det är alltid klokt att brottas i sin egen viktklass och inte med motståndare som är starkare.
Finlands jordbruk kommer inte någonsin att kunna konkurrera på samma villkor som de klimatologiskt mera gynnade konkurrentländerna. Därför saknar jag i redogörelsen den viktigaste enskilda överlevnadsfaktorn, nämligen kampen för bevarandet av rätten till det nationella stödet. Det nationella stödmomentet utgör över en tredjedel av lantbruksinkomsten, vilket förklarar dess avgörande betydelse. Därför borde den förda jordbrukspolitiken redan länge ha haft som utgångspunkt att i all strategiplanering utgå ifrån bevarandet av det nationella stödet. Som jag ser det är den industriliknande produktionen det största hotet mot det nationella stödet.
Om vi skall kunna bevara rätten till det nationella stödet skall vi producera livsmedel för vårt eget land och folk och inte försöka erövra den gemensamma marknaden med nationellt stödda produkter. Vi måste komma ihåg att kommissionen i alla sammanhang ser konkurrensförvrängande stöd som ett rött skynke. Regeringen har en ansvarsfull uppgift att i de kommande förhandlingarna om en fortsättning på artikel 141 övertyga kommissionen om att vi inte kan konkurrera på de villkor som gäller för bättre gynnade områdena, utan är beroende av de specialarrangemang som Finland fick i vårt anslutningsavtal till EU.
Högre produktpris från marknaden är en kontinuerlig strävan redan nu och är ingen ny tanke. Tyvärr måste vi konstatera att våra partiaffärer inte känner till något hemlandstillägg. Jag anser att partiaffärerna har en alldeles för tung roll i prissättningen av livsmedlen och definitivt inte till producentens fördel. Tvärtom är ett alltid närvarande hot om import överhängande. Konsumenterna köper gärna inhemskt, men till högst samma pris som importprodukterna.
Regeringen konstaterar helt riktigt att utvecklandet av jordbrukarnas sociala frågor är viktiga. Orkande i arbetet kräver ordnad ledighet. Vi har ett unikt och välfungerande avbytarsystem, men de lediga dagarnas antal måste utvecklas i takt med kraven på företagarens arbetsinsats. Arbetsskydd och företagshälsovård uppmärksammas på ett sakligt sätt i redogörelsen, men också här saknas konkreta åtgärdsprogram.
Enligt Svenska riksdagsgruppen finns det några instrument som kan användas för att bevara och utveckla lönsamheten i det traditionella jordbruket. En balanserad strukturutveckling är naturligtvis av nöden. Jag vill understryka balanserad utveckling inom ramen för familjejordbruk. Höga investeringsstöd kan inte kompensera olönsam produktion. Därför måste vi utnyttja de möjligheter som finns till buds. Jag har tidigare påpekat vikten av det nationella stödet. Som en andra väsentlig möjlighet har vi skattepolitiken som vi nationellt kan besluta om.
Satsning på ökad användning av bioenergi lyfts fram som en ny möjlighet i redogörelsen. Vi håller med om att biobränslet innebär stora möjligheter om vi kan komma överens om en sådan stöd- och skattepolitik som verkligen ger såväl enskilda som företag ekonomisk möjlighet att konvertera från olja till biobränsle. Det är ett rik-tigt påpekande att vi har möjlighet att avdela stora åkerarealer för bioenergiproduktion om vi kan garantera att produktionen är lönsam och avsättningen säkrad. Växthusnäringen är en storförbrukare av olja och har följaktligen stora lönsamhetsproblem med de höga uppvärmningskostnaderna. Inom växthusnäringen finns intresse för att byta oljan mot biobränsle men de stora investeringskostnaderna avskräcker. Ett högre investeringsbidrag skulle ge tre fördelar. Lägre uppvärmningskostnader och ökad efterfrågan på biobränsle, som ger nya arbetsplatser ute på landsbygden, och inte minst mindre koldioxidutsläpp.
Användningen av torv är hotad på grund av utsläppshandeln. Det går inte att bestrida att utsläppskoefficienten är ofördelaktig för torven. Jämförelsen skall göras med det importerade kolet som är alternativ till torven och då är skillnaden liten. Torv behövs framförallt som sambränningsprodukt med träet för att höja effekten och minska korrosionen i anläggningarna. Man har inte heller beaktat att de återanvända torvmossarna, som i fortsättningen används för odling av rörflen, binder koldioxid och ger nytt biobränsle. Torvproduktionens sysselsättande effekt är väldigt stor på områden där sysselsättningsläget är mycket dåligt.
Redogörelsen berör inte nämnvärt jordbrukets binäringar. För att hålla landsbygden levande måste vi ta vara på och utveckla alla tänkbara arbetsplatser och inkomstkällor. Pälsdjursnäringen har en avgörande betydelse för många kommuner i vårt land och särskilt i Österbotten. Pälsdjuren måste få en mera erkänd plats bland våra landsbygdsnäringar. Näringen behöver investeringsstöd, särskilt för miljöinvesteringar och djurens välfärd. Pälsdjursodlingen binder sina utövare sju dagar i veckan på samma sätt som andra husdjursproducenter och pälsdjursuppfödarna måste därför komma in i semestersystemet. Jag hoppas att denna regering ordnar den saken innan dess mandat går ut.
Jag vill avsluta med att upprepa att redogörelsen över lantbrukets situation är bra, men att de konkreta medlen att nå målen nästan helt saknas. Vi utgår ifrån att riksdagsbehandlingen ger redogörelsen konkreta mål och medel. Förutom en sviktande ekonomi är ovetskapen om utvecklingen inom näringen bekymmersam. Alla investeringar inom jordbruket är långsiktiga och det är därför nödvändigt för lantbruksföretagaren att veta hur framtiden ser ut.
Nils-Anders Granvik höll gruppanförandet 26.10.2005
