Kommun- och servicestrukturreformen måste ses som början till en process om tar sikte på att garantera den kommunala servicen till kommuninvånarna också om 15-20 år framåt och vi får inte enbart se på dagssituationen. Demografin kommer att förändras dramatiskt och antalet personer som står utanför arbetslivet kommer att öka kraftigt på bekostnad av befolkningen i arbetsför ålder. Regeringen har rätt i att utan nya sätt att ge service och nya sätt att arbeta i den offentliga sektorn så kan inte den kommunala servicen upprätthållas till ett acceptabelt pris. Allmänt kan man konstatera att kostnaderna för vård och omsorg ökar dramatiskt. Då elevantalet minskar tvingas utbildningssektorn att minska på utbildningsplatserna så att en del av utbildningssektorns resurser kan styras till vården och de sociala tjänsterna. Grundskolan får dock inte åderlåtas på resurser då grupperna redan är för stora och specialundervisningsresursen för liten. Det krävs ett stort mått av kreativitet och förmåga att tänka i nya banor hos våra kommunala beslutsfattare för att förekomma utvecklingen istället för att förekommas.
Allt som är stort är inte nödvändigtvis ekonomiskt och rationellt. Om det vore så enkelt skulle våra största städer och de största samkommunerna vara de effektivaste och ha den bästa ekonomin. Det är bevisligen inte alltid på det sättet. Det finns små kommuner som lyckas produceras sin service till ett mycket förmånligt enhetspris och stora kommuner som åstadkommer motsatsen. Det är ofta så att de små kommunernas problem ute i periferin inte är ett storleksproblem, utan bottnar i den allmänna samhällsutveckling med bortflyttning som leder till sned åldersstruktur, låg inkomstnivå per capita o.s.v. Dessa problem måste vi försöka komma åt. De löser sig inte av sig själv.
Den kommunala självbestämmanderätten har en stark ställning i vårt land genom både grundlag, lag och hävd. De krav och förväntningar som detta lagförslag ställer på kommunerna kommer att starkt styra det kommunala beslutsfattandet framöver. Statsmakten har all orsak att fortsättningsvis respektera den kommunala självbestämmanderätten och förlita sig på att de kommunala förtroendevalda har förmåga att fatta nödvändiga beslut inom ramen för detta lagförslag.
Jag kan inte undvika att ta upp risken med att regeringen urvattnar detta lagförslag om man som i Helsingfors-Sibbo fallet stöder den starkares krav på att annektera sina svagare grannar. Om detta sker enligt Helsingfors framställning kan hela kommun- och servicestrukturreformen falla platt till marken. Vad är det för idé att förhandla grannare emellan om den starke med hjälp av statsrådsbeslut får sin vilja igenom. Vi har ett flertal större städer som med stort intresse följer med Helsingfors-Sibbo fallet och som sannolikt kommer att åberopa en eventuell annektering som ett prejudikat som bör vara gällande även för andra svårtlösta fall.
Nu har många synbarligen läst regeringens proposition enligt egen tolkning. En del tycker den är alltför tvingande – andra anser att den är alltför löst formulerad. Sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Ett är säkert. Man gör ett stort misstag ifall man tror att inga reformer behöver göras. Forskningar visar att hälsovården är som mest kostnadseffektiv då den dimensioneras för att tjäna minst 20.000 invånare. Flera mindre kommuner har visserligen idag en fungerande hälsovård för – låt oss säga för 10.000 personer. Förutom kostnadseffektivitet har vi också rätt att kräva en kvalitativt högtstående vård. Vi måste utarbeta mer kostnadseffektiva modeller och former. Detsamma gäller andra stadiets utbildning. Det finns ekonomiska argument för att bygga ett utbildningsnät för andra stadiet som tjänar 50.000 invånare. Överlappning av utbildningsplatser måste undvikas, men den kvalitativa utbildningsnivån måste garanteras och utvecklas.
Vad är då slutsatsen av detta? Reformer måste göras – men vilka? Skall man bevara den gamla kommunstrukturen genom att flytta upp alla beslut till en samkommun, eller vill man bevara makten över budgetutgifterna i kommunen?
Svenska folkpartiets inställning är, att vi vill bevara kommunerna som starka ekonomiska aktörer med makt över sin egen ekonomi. Samtidigt får vi inte glömma att kommunen är en identitetsfaktor för kommunmedlemmen. Balansgången mellan de olika värderingarna är inte lätt, men måste lösas.
Regeringen har insett att landets delar är olika till sin karaktär och har därför bekräftat att man måste kunna få dispens från befolkningsunderlagsgränsen på grund av språkliga eller geografiska skiljelinjer som utgör naturliga gränser i sig. Samarbetsförpliktelserna får inte kringgå grundlagens stadganden om att gränser skall dras så att bägge språkgruppers språkliga service kan tryggas. Men jag hoppas att ingen gör misstaget att tro att man kan undkomma hela reformen i skydd av lagens undantag.
Kommun- och servicestrukturen har rätt långt blivit en debatt för riks- och lokalpolitiker. Kommunens förtroendevalda bör nu ställa sig själva frågan; hurudan vård kommer jag själv att få om tjugo år? Kommer vi att klara det här utan reformer? Dessa frågor är långt viktigare än frågan om vem man vill samarbeta med eller vem man inte vill samarbeta med.
Målet är inte en kommunreform. Målet är att säkra en högklassig vård- och servicenivå för alla kommuninvånare – i alla delar av landet – på 20 till 30 års sikt. Medlen kan vara kommunreformer eller samarbete i olika former. Låt oss inte glömma det ambitiösa målet.
Nils-Anders Granvik höll gruppanförandet 3.10.2006
