Ledamot Anna-Maja Henriksson ställde följande frågor till minister Saarikko:
Vilken typ av riskbedömning gjorde regeringen när man fattade beslut om att inte anmäla lagarna om valfrihet inom vårdreformen till Europeiska kommissionen och
vilka kan följderna bli för Finland om dess modell för valfrihet i ett senare skede konstateras förbjuden?
Som svar på detta spörsmål anför jag följande: Det finländska social- och hälsovårdssystemet har under årtionden byggts upp kring en modell som baserar sig på solidaritet, det gemensamma goda och ömsesidig ansvarsfördelning. Systemet är solidariskt och icke-ekonomiskt. De övriga nordiska länderna företräder i stort sett samma modell.
Medlemsländerna i EU åtnjuter autonomi i fråga om beslut kring de egna vårdsystemens strukturer och genomförandemodeller. EU:s regler om statligt stöd och därtill hörande anmälan till kommissionen gäller inte icke-ekonomisk verksamhet. I den nationella analysen av statsunderstöden, utförd så noggrant som möjligt genom tjänstemannaberedning i samarbete mellan social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringsministeriet, finansministeriet och justitieministeriet, konstateras att den nya modellen för valfrihet uppvisar rikligt med ickeekonomiska drag och således fortsatt verkar basera sig på solidaritet och vara icke-ekonomisk till sin karaktär, liksom den offentligt finansierade social- och hälsovårdssektorn hittills. Bland annat följande faktorer talar för detta: valfrihetsmodellen finansieras till fullo med skattemedel, den omfattar och tryggar hela Finlands befolkning och alla har rätt till social- och hälsovårdens tjänster, oavsett hur mycket skatt de betalar. Den offentliga sektorn övervakar även systemet och ställer upp villkoren för serviceproducenterna. På grund av karaktären i social- och hälsovårdens offentliga förvaltningsuppgifter ligger de mycket nära myndighetsuppgifter eller uppgifter som ska skötas i egenskap av myndighet. I ett sådant läge handlar det, enligt EU:s regler om statligt stöd, om icke-ekonomisk verksamhet.
I valfrihetsmodellen utvidgas konkurrensen vilket även medför drag som anknyter till kommersiell verksamhet, eller med andra ord ekonomiska drag, såsom konkurrens om klienterna. För att man ska kunna anse modellen ekonomisk, borde den dock verka under faktiska marknadsvillkor. I den föreslagna modellen däremot bestäms bland annat klientavgifterna för tjänsterna, de ersättningar som betalas till serviceproducenterna samt tjänsternas innehåll av den offentliga makten.
Frågor om statsstöd är komplicerade och förutsätter alltid fallspecifik, detaljerad bedömning. EU-medlemsstaternas modeller för att organisera social- och hälsovården har knappast någonsin varit renläriga i fråga om statsstöd. De innehåller så gott som alltid drag av både ickeekonomisk och ekonomisk verksamhet.
Grundlagsutskottet förutsatte i sitt utlåtande (GrUU 26/2017 rd) ingen egentlig EU-anmälan utan att man ombesörjer särskilt noggrann EU-rättslig bedömning av lagpropositionerna, vid behov i samarbete med EU-myndigheterna. I de allmänna motiveringarna i regeringens proposition angående lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården (RP 16/2018 rd) redogörs noggrant för EU:s statsstödsregler och mekanismerna för dessa. Även valfrihetsmodellens karaktär i förhållande till EU-statsstöd analyseras med beaktande av kommissionens tolkningar och rättspraxis. För att utreda ärendet inlämnades en begäran till kommissionen under hösten 2017 om ett möte med familje- och omsorgsministern, vilken kommissionen dock inte ännu tillmötesgått. I informella diskussioner med kommissionens högsta tjänstemannaledning har framkommit att kommissionen inte rekommenderar EUanmälan. Sveriges modell, som är mycket lik Finlands valfrihetsmodell, har inte anmälts. I regel har inte heller de övriga EU-länderna anmält sina hälsovårdssystem. I fråga om Slovakien-fallet som unionens tribunal behandlat ska beaktas att hälsovårdstjänsterna i Slovakien sköts enligt ett försäkringsbaserat system. Slovakiens system avviker därigenom väsentligen från den valfrihetsmodell som föreslagits i Finland.
EU-anmälan är i sig en omfattande och tidskrävande åtgärd, där i praktiken hela social- och hälsovårdsreformen och all lagstiftning i anslutning till den, inte enbart valfrihetsmodellen, ska öppnas upp och bedömas. Anmälan initierar ett förfarande som avslutas genom att kommissionen fattar ett beslut som är bindande för medlemsstaten om huruvida systemet inkluderar sådant statsstöd som avses i 107 artikeln 1 punkten i EUF-fördraget och huruvida ett eventuellt stöd kan godkännas eller inte. Besvär över kommissionens beslut kan lämnas in till tribunalen, för vars beslut ändring kan sökas i unionens domstol. Således innebär inte anmälan till kommissionen nödvändigtvis rättssäkerhet i fråga om systemets ekonomiska karaktär och EU-statsstödsgranskningen, såsom kan konstateras utifrån fallet Slovakien.
I fråga om övervakningen och bedömningen av statsstöd handlar det primärt om hur systemet fungerar och om det innefattar antingen ersättningar som kan tolkas som stöd eller strukturella element som är jämförbara med stöd. Förslaget till valfrihetslag definierar endast systemet; den faktiska verksamheten och finansieringen definieras i landskapens beslut. Innan den egentliga verksamheten inleds eller landskapen genomförs finns alltså ännu ingen sådan slutgiltig modell som kunde användas till grund för en bedömning av karaktären av systemets ekonomiska verksamhet eller för en EU-granskning av statliga stöd.
Systemet kan på basis av klagomål även upptas för granskning i efterhand av kommissionen. I det fallet bör man för det första visa att systemet som helhet eller till väsentliga delar är av ekonomisk karaktär. Därefter bör man bedöma huruvida förfarandet innefattar statsstöd. Slutligen bedömer man stödets karaktär: ska det anses förbjudet eller finns tillåtlighetsgrund. Då ser man på systemet i dess helhet och ett element i bedömningen är att man jämför myndigheternas skyldigheter med motsvarande skyldigheter och förmåner hos privata serviceproducenter. Om förbjudet stöd framkommer, ska utbetalt stöd krävas in till den part som beviljat det (i det här fallet landskapet eller finska staten). Dessutom kan den som lidit eventuell skada på grund av förbjudet statsstöd i en nationell domstol väcka skadeståndstalan mot den beviljande parten. Kärande ska då kunna påvisa ett konkret skadebelopp som uppstått samt obestridligt påvisa att skadan, exempelvis utebliven vinst, uttryckligen uppstått på grund av det förbjudna stödet.
Helsingfors 10.4.2018
Familje- och omsorgsminister Annika Saarikko
