Ärade talman,

Det ligger ingen som helst dramatik i att Finland åter tänker vara en del av den EU-stridsgrupp som nu ska vara i beredskap andra halvan av 2020.

Det är Tyskland som leder denna europeiska snabbinsatsstyrka. Finland har varit med sex gånger tidigare – första gången år 2007.

Det här är en del av våra internationella åligganden.

Svenska riksdagsgruppen anser att Finland ska vara en aktiv, solidarisk aktör för att det internationella samfundet ska kunna reagera snabbt på eskalerande kriser eller katastrofer. Det är en viktig del av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Här förväntas trovärdighet och ett konsekvent agerande från Finlands sida.

Vårt land har starka traditioner av fredsbevararuppdrag. EU:s stridsgrupper bygger på ett annat koncept, men till EU-stridsgrupperna uppdrag hör också att vid behov kunna ställas till FN:s förfogande om FN begär det.

Trots att EU:s stridsgruppskoncept godkändes redan 2004 och beredskapen har funnits sedan 2007, är realiteten den att EU:s stridsgrupper har hittills aldrig satts in för ett egentligt krishanteringsuppdrag. Det krävs ett skilt beslut av medlemsländerna om beredskapsstyrkan skickas ut. En förutsättning för att nå ett enhälligt beslut är att skapa en gemensam lägesbild. Det har man inte lyckats med.

Den andra orsaken till att stridsgrupperna inte har använts är, krasst nog, ekonomisk. Kostnaderna för eventuella insatser bärs i stor utsträckning av de länder som just då är med i beredskapen. Här, märk väl, förhåller sig Finland positiv till ökad gemensam finansiering. Finansieringsmekanismen Athena borde reformeras nu, så att den ekonomiska bördan för EU:s militära krishantering delas mellan alla medlemsländer. Det är direkt pinsamt om en krishanteringsinsats bromsas av att man inte har nått enighet om pengarna.

En snabbinsats behövs ju inte ofta. De situationer som kräver en sådan uppstår definitionsmässigt sällan. Men, när det sker måste EU kunna agera.

En viktig potentiell uppgift är att stödja FN, som det konstateras i statsrådets redogörelse. EU:s stridsgrupper borde kunna sättas in antingen som separata krishanteringsförband eller som ett led i en större FN-insats.

Om man exempelvis skulle få till stånd ett beslut om en FN-insats i Idlib, i den utsatta gränsprovinsen i nordvästra Syrien, så kunde snabbinsatsstyrkan ha en pilotfunktion och vara på plats innan de större krishanteringstrupperna nått fram.

Generellt kan sägas, att vårt deltagande i EU:s stridsgrupp ger försvarspersonalen värdefulla erfarenheter, som hjälper oss att utveckla våra egna försvarssystem här hemma.

Då vi bedömer nyttan av att delta, bör vi alltid ha ett tillräckligt brett perspektiv. Svenska riksdagsgruppen och SFP ser ett allmänt utrikes- och säkerhetspolitiskt intresse i att Finland är med i olika uppdrag, även med en liten insats. Vi ska vara på plats, lära oss, få bättre kännedom om läget – det ger både inflytande och trovärdighet.

Det finns ett behov av att stärka EU:s handlingskraft och gemensamma politik. Deltagandet i stridsgruppsverksamheten är en del av Finlands insats för att utveckla och genomföra unionens gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Det är också ett konkret bidrag till att stärka EU:s försvarsdimension, som också ligger i vårt intresse.

Finlands linje är att vi tar vårt internationella ansvar, men helt grundläggande är att vi satsar på deras trygghet som deltar i operationerna. Deras säkerhet är på vårt ansvar.