Ärade talman,
Det är inte första gången riksdagen debatterar låneprogrammen för Grekland, men att vi inte har gjort det på en tid kan också vara ett gott tecken. Om man vågar säga så.
Ända sedan euroländernas första brandkårsutryckning med det första stödpaketet år 2010 har låneprogrammen varit oerhört tunga för grekerna. Att EU nu går in för att ändra på bestämmelserna om statsborgen, genom att förlänga återbetalningstiden med 10 år är en sak värd att understöda. De något lättade villkoren minskar på pressen på den grekiska statsekonomin och leder också i bästa fall till att den grekiska statens återbetalningsförmåga förbättras.
Hela frågan om Greklands skulder kommer i ett hisnande tidsperspektiv när man läser statsrådets meddelande. Nuvarande statsborgen för Grekland gäller till år 2070. Eurogruppen har genom sitt beslut i september förlängt giltighetstiden för statsborgen till 2082.
Det är knappast så många av oss som är med mera då…men detta betyder att det är flera generationer greker som betalar dyrt för tidigare ekonomiska missgrepp.
Innan jag går vidare måste jag påpeka att då jag förberedde det här talet krävde jag fram ett tidigare gruppanförande om Grekland som hölls i februari 2015. Då var det den dåvarande oppositionsledaren Timo Soini som tog till det tyngsta parlamentariska verktyget och interpellerade mot den förra regeringens stödpaket till Grekland. Nu sitter han som utrikesminister och backar upp stödprogrammet. En verklig kappvändare – eller ska vi säga det positivare att ”matkustaminen avartaa”.
Ärade talman,
Den här tekniska förlängningen av giltighetstiden för borgen är något som Grekland beviljats eftersom eurogruppen bedömt att Grekland uppfyllt kriterierna i låneprogrammet.
Parallellt med den ekonomiska krisen har Grekland fortfarande en tuff sits på grund av att EU-länderna inte förmår dela ansvaret för flyktingarna som kommer till Europa via Grekland.
Svenska riksdagsgruppen vill klart framhålla grundprincipen att alla medlemsländer själva ska stå för sina skulder. Europa måste ändå hitta sin solidaritet. Och det gäller särskilt flyktingfrågan. Inåtvänd nationalism har ingenting med etik att göra, men tyvärr tycks detta budskap sälja ganska bra i dagens Europa och på annat håll i världen.
En mera etisk och ansvarsfull hållning förväntas också av bankerna. Penningtvätt som vissa storbanker anklagas för är helt oacceptabelt.
Därför är det viktigt mål för Finland att bankunionen färdigställs. En mycket central process är också att slutföra omvandlingen av den europeiska stabiliseringsmekanismen till en europeisk valutafond med tydliga ansvarskriterier och villkor som förhindrar ekonomiskt fiffel.
Grekland har genomdrivit reformer som åtminstone något har förbättrat landets ekonomi, efter att landet länge har levt över sina egna tillgångar.
Däremot finns det orsak att med en viss oro se på utvecklingen i det större grannlandet Italien. För tio år sedan varnades det för att Greklandseffekten sprider sig till Italien. I dag kan man säga att Italien helt på egen hand riskerar att försätta sig i en ekonomisk kris av besvärliga mått. Den högerpopulistiskt färgade regeringen tycks inte bry sig för eurogruppens varningar.
Regeringen i Italien väljer, inte helt okontroversiellt, att sänka pensionsåldern för att få bättre plats för unga på arbetsmarknaden. Samma regering vill genomdriva basinkomst för alla. Det är självklart italienarna själva som ska snickra sina samhällsreformer, men räkningen måste de själva stå för – den får inte hamna hos eurogruppen.
I Europa behöver vi mer Good governance, mer etisk hållbarhet och transparens. Vi ska värna om demokratier med en fungerande press och ett medborgarsamhälle som granskar också de ekonomiska besluten.
