Barnen är vår framtid. Många barn lyckas och har enorma möjligheter i kunskapssamhället med öppna gränser till hela världen. Men, alla barn mår inte bra och har inte en lycklig framtid. En gemensam nämnare för barn som misslyckats är ett bristande vuxenstöd. Får ett barn inte uppskattning och upplever tillit redan under de två första levnadsåren kan framtiden vara spolierad. Barndomen är en snabbt passerande livsfas och politiska beslut grundar sig inte tillräckligt ofta på analyser av konsekvenser. Barnen har inte en tillräckligt hög prioritet i den politiska diskussionen.
Barnen och ungdomarna diskuteras ofta som grupp utan att man definierar eller problematiserar de individuella behoven. Vi politiker måste tillsammans med de professionella få ut ett tydligare budskap om behovet att ge mera utrymme för barnen i vårt samhälle. Vi har de facto mycket stora förväntningar på att barnen skall klara sig ensamma men skapar ändå inte tillräckligt barnvänliga miljöer.
Föräldrarna måste få mera tid för barnen! De unga föräldrarna arbetar mest av alla grupper i samhället. Papporna är inte alltid motiverade att delta i barnomsorg och uppfostran. Mammorna orkar inte ensamma bära ansvaret. Stress, psykisk sjukdom och missbruk försämrar ytterligare förutsättningarna i många familjer. Samhället måste erbjuda kompenserande åtgärder i form av god välfärdsservice. Föräldrarna behöver mera stöd för att klara sin fostrargärning. Barnen behöver en bättre miljö på alla arenor, d.v.s. i hemmet, i dagvården och i skolan. En harmonisk familj utgör den bästa grunden för en god utveckling till trygghet och mognad. Med aktiv hjälp av far- och morföräldrar finns det naturliga nätverk, som enligt forskningen visat sig ge de mest framgångsrika ungdomarna. På grund av flyttningsrörelsen och globaliseringen saknar unga föräldrar ofta sociala skyddsnät.
Mannerheims barnskyddsförbund gjorde 2001 en undersökning, "Lapsen ääni", som visade att två av tre barn i åldern 5-12 år hoppades kunna tillbringa mer tid med sina föräldrar. Ett icke överraskande resultat var att papporna hade mindre tid för barnen än mammorna. Man försöker kompensera med att ordna överdrivet många fritidsaktiviteter för sina barn som hänger med i trallen. Dessa barn är de facto stressade men märker inte det själva. Enligt expertis är denna form av stress farlig, för att den ger beteendeförändringar i form av aggressivitet, frustration, rädsla och oro och leder till stora folksjukdomar som diabetes, astma och hjärt- och kärlsjukdomar. Man har i Sverige till och med påträffat barn som har början till åderförkalkning. Genom att mäta halten av stresshormon i barnens urin har man vetenskapligt kunnat påvisa barnens stressrelaterade sjukdomar.
Det var en stark upplevelse att få ta del av 40 experters utlåtande om barnens livsvillkor. Dagens expertis anser att den fria uppfostran är av ondo. Föräldrar och barn skall inte vara jämlika. Man tvingar på dem jämlikhet alltför snabbt trots att de saknar mognad och de vänjer sig inte vid att ta emot instruktioner. Förr hade också lärarna auktoritet, numera är de jämlika kamrater och det här leder till ett nonchalant uppförande också mot andra vuxna. Professor Arnstberg från Sverige skriver bland annat: "när de vuxnas regler saknas och när barn själva skall hitta på regler blir det alltid de svagare som drabbas".
Vad kan då göras för att ge barn bättre vuxenstöd? För det första: arbetsliv och familj måste anpassas till varandra på ett bättre sätt. Nu hamnar många barn att tillbringa mycket långa pass utanför hemmet. Välutbildade kvinnor har mycket starka krav på sig och hör enligt undersökningar till den grupp som upplever stor stress. Det är hög tid att vi får en värdediskussion på arbetsplatserna och hos arbetsmarknadsorganisationerna om större flexibilitet. Det bör i princip gälla en möjlighet till deltid för unga föräldrar utan större ekonomiska förluster. Speciellt pappornas möjlighet att vara hemma med sina barn och dela på vårdansvaret skulle vara ägnat att minska stressen i familjerna. Införandet av pappamånaden nästa år är en åtgärd i rätt riktning. Dagvården måste också visa stor flexibilitet. Det borde utvecklas en större smidighet i valet av offentlig eller privat dagvård så att man också kan göra en mix av dessa dagvårdsformer för en anpassning till familjens livsstil och arbetstider.
Vi behöver också vidta andra åtgärder för att höja nativiteten i landet. En färsk undersökning visar att finländarna vill ha betydligt fler barn än de i verkligheten får. Det är en verklig utmaning att forma samhället så att önskemål och verklighet närmar sig varandra. Pensionsrättighet för mammor, som valt att stanna hemma och sköta sina barn kommer att få en lösning i kommande pensionsreform. Nivån verkar ändå bli låg till en början och måste korrigeras efterhand för att systemet skall upplevas som fullt jämlikt. Barnbidraget har inte höjts på många år och är inte indexbundet så dess köpkraft har minskat kraftigt. Jag är glad att utskottet i sitt betänkande säger detta tydligt i en kläm. Svenska riksdagsgruppen har länge påtalat behovet av en utveckling av barnbidragsnivån och minister Biaudet försökte driva detta i budgetrian utan att lyckas. Hemvårdsstödets nivå upplevs idag också som lågt och när ekonomiskt utrymme finns är det en åtgärd för barnets bästa om vi kan höja på nivån.
Jag nämnde redan tidigare behovet av ett stort stöd till barnföräldrarna och då är rådgivningsverksamheten synnerligen viktig. Inriktningen borde nu vara mot psykosocialt stöd för tidig upptäckt av problemsituationer i familjerna. Hembesök och arbete i föräldragrupper borde utökas. Skolhälsovården har på ett beklagligt sätt fått lida av besparingarna på 90-talet och har därefter inte byggts upp på nytt. Skolhälsovårdaren tillsammans med läkaren och kuratorn utgör ett professionellt team som behövs för utsatta elever. En sådan investering är en lönsam framtidsinvestering! Behovet av eftermiddagsvård för skolelever har också fått berättigat utrymme i vårt betänkande. Experterna har varit rörande eniga om den otrygghet barnen upplever om det blir en lucka i vuxenstödet före och/eller efter skoldagen. Detta har varit ett prioriterat område för Svenska riksdagsgruppen redan länge och jag hoppas att skrivningar om detta kan ingå i nästa regeringsprogram.
De stora gruppstorlekarna i skola och dagvård utgör en betydande stress för eleverna. Speciellt de svaga eleverna som skulle behöva individuellt stöd lider. Handikappade elever som borde integreras med hjälp av assistent har det inte bra i alla kommuner. Assistenterna byts och det brister i kontinuiteten med otrygghet som följd.
Jag önskar ännu lyfta fram behovet av skolgymnastiken och näringsfostran i skolan. Televisionen och datorspelen fångar barn och ungdomar till den grad att deras fysiska kondition är i uselt skick och en amerikanisering av matvanorna har gjort att fetma utgör ett stort hälsoproblem redan i ung ålder i Finland. Här finns mycket att vinna i kort tidsperspektiv! Allas deltagande i daglig gymnastik utan tävlingsprestationskrav vore en stor hälsopolitisk åtgärd i skolan.
Intressant var det också att ta del av forskningen om mediernas betydelse för barnens beteende. Barn har inte förmåga att skydda sig för medierna och bedöma budskapen kritiskt. Medieförebilderna framhäver ofta action, fart och upplevelser. De ADB-baserade nya medierna betonar våldsamma lösningsmodeller och svartvita konfliktlösningar. Barnen kan inte skilja på fakta och fiktion och anammar omdömeslösa sätt att lösa problemsituationer. Forskningen tyder på att underhållning som är våldsbetonad skapar nya våldsamma beteendemodeller för barnen. Mediafostran i hemmen, daghemmen och skolan är därför idag mycket viktig för barn och unga.
Det är oerhört viktigt att barnets behov beaktas i samband med beslutsfattandet även inom andra sektorer. Närmast handlar det om beslut beträffande städernas trafikplanering och markanvändning. Stadsplaneringen måste utgå ifrån att städer inte bara är ekonomiska enheter, utan också en boendemiljö för både äldre och barn. Saker som påverkar barn behöver inte alls vara "barnpolitiska" i ordets traditionella bemärkelse.
Utskottet fäster i sina två klämmar vikt vid utkomstens betydelse och basservicens stora betydelse för barnens trygga utveckling. God välfärdsservice borgar för jämlik möjlighet för alla och har dessutom en inkomstutjämnande effekt för familjerna.
Gruppanförandet hölls av Pehr Löv 3.10.2002
