Vi har nått halvvägs av regeringsperioden. Under de här två åren har oppositionen inlämnat tio interpellationer, men det här blir den sjätte om exakt samma tema; nämligen kommunernas förmåga att finansiera sin basservice. Frågan är naturligtvis viktig, men kritiken känns ensidig.
Eftersom Samlingspartiet aktivt glömmer bort sin tidigare kommunekonomiska politik varje gång de skriver under en interpellation, är det på sin plats att friska upp oppositionens och väljarnas minne.
Samlingspartiets tidigare finansminister var skicklig i sin uppgift att värna om statens skattekista. Han missade inte en chans att slå fast locket på fingrarna trots att behoven var stora runtom i landet. Han valde att systematiskt låta bli att ersätta kommunerna fullt ut för alla de kostnader som föll på kommunernas räkning. Svenska riksdagsgruppen krävde varje år att kommunerna skulle kompenseras rättvist, tyvärr utan att övertyga finansministern.
Under sina två år vid makten har nuvarande regering valt att kompensera kommunerna i betydligt större utsträckning för de ökade kostnaderna. Dessutom har regeringen valt att kompensera kommunerna för att de sänkningar av inkomstskatterna som påverkar de kommunala skatteintäkterna.
Man kan inte annat än förundra sig över Samlingspartiets kritik över att statens andel av undervisningsutgifterna sjunkit från 57 till 45 procent. Det stämmer, men den lagen god-kändes redan 1998!
Det är på sin plats att riksdagen för en grundlig diskussion om utbildningens nivå i lan-det. Då en del faller in i omvärldens lovsång till det finländska utbildningssystemet, finns det också dem som anser att vi inte borde falla in i en falsk uppfattning om att allting är under kontroll. Svenska riksdagsgruppen hör till den senare gruppen.
Visst blir man glad och stolt då man läser de senaste PISA-undersökningarna. Enligt dem är de finländska 15 åringarna bland de bästa i världen på matematik. Denna glädjenyhet måste ändå ställas i relation med den larmrapport som över 200 professorer och universitetslektorer gav under vårvintern. Enligt universitetslärarna har inte de nya studenterna den kunskap som krävs för att inleda studier vid universitet. Vi anser att man borde ägna mer tid och intresse på denna fråga, framom att hitta förklaringar till varför vi är så bra i internationella undersökningar.
Oroväckande är också den undersökning som visade att finländarnas kreativitet minskat drastiskt och att endast 17 % av befolkningen kan räknas höra till de kreativa. En satsning på skolans kvalitet innebär att man inte kan tillåta att grupp- eller skolstorleken växer så att man omöjliggör stöd och handledning med beaktande av varje barns personliga växande.
I diskussion om service- och kommunstrukturerna som förhoppningsvis blir så bred och aktiv som möjligt, finns det en risk för att vi tittar för mycket på strukturerna och inte på innehållet. Nu har vi en bra möjlighet att se hela utbildningen från ett högre perspektiv. Istället för att endast se på en kommun i gången borde vi se på utbildningen regionvis.
I de framtidsrapporter som utgetts den senaste vintern finns ett gemensamt drag. De föreslår att man skall satsa mer på innehållet i utbildningen för att klara av den globala konkurrensen i framtiden. Därför måste vi på lokalplanet fundera på hur vi skall ha råd med det. Att satsa på utbildningen kan inte bara betyda skolrenoveringar och skolskjutsar – det borde handla om moderna skolböcker och mer timresurser.
Genom samarbete över kommungränserna kunde mindre kommuner få en bättre balans mellan innehåll och strukturer i sin utbildningsbudget. På landsbygden kunde kommunerna ha t.ex. gemensam upphandling av skolskjutsar och skolmat. På det sättet kunde man samarbeta över kommungränserna så att barnen kunde gå i den närmaste skolan, även om den ligger på andra sidan kommungränsen. Samtidigt kunde kommunerna få mer tilläggsresurser av varandra för specialundervisning, distansundervisning samt lä-rarnas fortbildning.
Det är skäl att påpeka, att det inte är endast statens finansiering som påverkar den framtida omfattningen av skolnätet i kommunerna. Årskurserna minskar för varje år som går. Det betyder att skolväggarna blir allt dyrare per elev om inte skolnätet formas efter årsklasserna. Finland har idag nästan 3500 grundskolor. Det är en fantastisk mängd. De allra flesta av dem finns inom fem kilometers avstånd för barnen upp till femte klass. Det är en princip som vi skall hålla fast vid; skolvägen får inte bli för lång. Därför måste man vara extra försiktig i glestbebyggda områden. Men som skattebetalare måste vi också se på helheten inom utbildningsförvaltningen. Målet måste vara att få mer pengar över till själva undervisningen.
Trots att debatterna ofta går heta då någon skola föreslås dras in borde föräldrarna vara mer vaksamma över vad deras barn och unga får för undervisning i skolan. Vi behöver mer handledning i klasserna, fler skolpsykologer och fler studiehandledare. Gällande just studiehandledningen kan nämnas, att en undersökning som Utbildningsstyrelsen presenterat visar, att under en tiondel av studiehandledarna inom vuxenutbildningen har den utbildning som krävs!
Inom Svenska riksdagsgruppen efterlyser vi en mer ansvarsfull inställning till utbild-ningspolitiken. Vi kan inta som beslutsfattare bara gå över där ribban är som lägst och alltid följa de breda opinionerna bland elever och föräldrar. Skolan måste ge alla barn en god bas för att klara sig hur långt som helst i livet. Ifall vi med tillval och bortval gör det enklare att välja bort det ena ämnet efter det andra kommer inte alla barn att ha samma utgångsläge då de beger sig ger ut på arbetsmarknaden. Det gäller allt från matematik till språk. Bland årets abiturienter var andelen som skrev svenska 13 procent färre än ifjol, då antalet abiturienter bara var tre procent färre. Det är en allvarlig tendens med tanke på jämlikheten. Svenska riksdagsgruppen uppmanar därför undervisningsministeriet att följa upp studentexamensreformen redan i höst.
I samband med studentexamensreformen fattade man beslut om en rad åtgärder för att förstärka svenskundervisningen med allt från språkduschar till tidigareläggning av språkundervisningen. Utbildningsstyrelsen gav ifjol ut ett handlingsprogram med vilket man vill stärka svenskundervisningen med lärarfortbildning, nordiskt utbyte, bättre läromedel samt ökad kontakt mellan svensk- och finskspråkiga skolor. Tillsvidare har Utbildningsstyrelsen inte fått någon genklang från ministeriet. Svenska riksdagsgruppen hoppas att också ministeriet nu skulle ägna uppmärksamhet på svensklärarnas situation.
Eva Biaudet höll gruppanförandet 7.6.2005.
