Finland är ett välfärdsland. Värdig vård för alla är en av våra dyrbaraste grundlagsenliga rättigheter. Oberoende av var man bor, oberoende av ålder och sjukdom måste rätten till god vård också förverkligas i praktiken. Det räcker inte bara med tilläggsanslag för att trygga tillgång på god vård. Vi måste även se till att serviceproduktionen är anpassad till de nya utmaningar som vi står inför.
Redan den förra regeringen började se över organisationen för den offentliga servicen och startade den pågående kommun- och servicestrukturreformen. Som en logisk fortsättning på kommun- och servicestrukturreformen förbereder regeringen även en ny hälso- och sjukvårdslag. Enligt förslaget kommer förhållandet mellan specialsjukvården och primärvården alltså att bli närmare och naturligare. Avsikten med båda reformerna är att stärka servicestrukturerna genom att sammanföra servicen och öka samarbetet. Nya strukturer skall möjliggöra en effektiv användning av resurserna.
En hög kvalitet i vården innebär också att man inte gör reformer för reformernas skull, utan att man ser till fungerande enheter och helheter som erbjuder invånarna den service de behöver i praktiken.. Reformer där man strävar efter stora enheter för storlekens skull eller mäter personalens antagna yrkesskicklighet i antalet ingrepp per år beaktar inte invånarnas rätt till kvalitativ vård nära hemmet i tillräckligt hög utsträckning. Den nya hälsovårdslagen får till exempel inte schablonmässigt innebära att varannan förlossningsavdelning dras in. Svenska riksdagsgruppen har under hela processen med kommun- och servicestrukturreformen betonat att målet i alla lägen är att säkra en högklassig vård- och servicenivå för kommuninvånarna. Det kommer vi även att göra när det kommer till tillämpningen av den nya hälsovårdslagen.
För att hålla hög kvalitet i vården behövs det dessutom en ordentlig satsning på personalen – både på läkare, sjukskötare och annan personal. Det handlar om vidareutbildning, men också om att besätta tjänster och ha tillräckligt med personal. Det handlar om att se till att arbetstiderna är tillräckligt flexibla, så att det också går att kombinera vårdyrket med familjelivet. Alltför många läkare tex belastas idag av tunga jourer. Obesatta läkartjänster ökar lätt jourbördan för de övriga, och gör läkararbetet på hälsocentralen mindre attraktivt. Alltför många inom vårdsektorn vet inte heller från vecka till vecka om de har jobb eller inte. Personalen måste kunna känna trygghet och arbetsro för att i sin tur kunna ge en trygg och god vård. För att det här skall lyckas måste hälsovårdscentralernas status höjas! Bara så kan tillgången på läkare och övrig personal inom primärvården tryggas.
En viktig sak att ta fasta på för framtiden är också den förebyggande verksamheten. Genom en välfungerande förebyggande styrning kan eventuella problem i social- och hälsovården stävjas i tid utan att invånare faller genom systemet eller riskerar att behandlas olika beroende på boningsort. Det är också en förutsättning för en god skolhälsovård med regelbundna läkarundersökningar.
Herr Talman,
Revisionsutskottet har nu lagt stor vikt vid granskningen av bland annat åldringsvården och skolhälsovården. Enligt Svenska riksdagsgruppen har det allmänna till uppgift att träda in just i de livsskeden där individen inte klarar sig på egen hand. Vår lagstiftning ger våra äldre och våra skolelever rätt till kvalitativt god vård, omsorg och tillsyn. Men lagtexten är inte mycket värd om den inte omsätts i praktiken.
Svenska riksdagsgruppen kan omfatta tanken bakom förslagen till uttalande som revisionsutskottet för fram. Om ett system inte fungerar tillräckligt bra måste det granskas. Även om kommunerna har självbestämmanderätt, är de mer eller mindre beroende av ekonomiskt stöd av staten. Det statliga stödet fördelas sektorsvis men staten kan inte kräva att pengarna används till just det som de är avsedda för. Den kommunala självbestämmanderätten innebär också ansvar, ansvar för att ökade resurser används där de behövs bäst. Erfarenheterna av denna frihet är inte alltid de bästa. Det händer att kommuner nonchalerar uppställda mål och kvalitetskrav, vilket bidrar till att kommuninvånarna hamnar i olika ställning och att deras rättigheter inte uppfylls i lagens anda. Den kommande översynen av statssandelssystemet borde därför vara sporrande för de kommuner som använder sina statsandelar till, så att säga "rätt" ändamål, utan att systemet för den skull behöver innebära en återgång till det gamla systemet med öronmärkning av alla anslag.
Anna-Maja Henriksson höll gruppanförandet 16.10.2008.
