Under regeringsbesöket i Sverige tidigare i höst fick jag besöka ett familjecenter i Rinkeby, där man tydligt märkt av hur digitala apparater påverkar barns utveckling. Framför allt har deras syn- och språkutveckling påverkats. Barn behöver glasögon i allt yngre ålder och pratar oftare med en gällare röst. Ökad skärmtid pekades ut som en bidragande faktor.

Många föräldrar har säkert reflekterat över hur skärmtid påverkar barnen: Borde man begränsa skärmanvändningen fram till en viss ålder? Hur kan vi se till att skärmtid används på ett sätt som gynnar barnens utveckling? Och när börjar skärmar göra mer skada än nytta? Dessa frågor har jag själv funderat mycket på under mina barns uppväxt, och därför anser jag att vi behöver mer forskning och tydliga riktlinjer för hur vi ska förhålla oss till skärmanvändningen.

I Sverige har man utvecklat åldersanpassade rekommendationer för barn och ungas digitala medieanvändning. Dessa rekommendationer, som tagits fram av Folkhälsomyndigheten, syftar till att vägleda både vårdnadshavare och ungdomar om hur skärmtid kan påverka hälsan. Jag tror att vi vuxna behöver dessa rekommendationer lika mycket som barnen, för om vi ska vara ärliga är vi kanske inte de bästa förebilderna när det gäller skärmanvändning. Ett barn kan heller inte avgöra om vi svarar på jobbmejl, läser nyheter, spelar eller skrollar Instagram.

Sveriges rekommendationer ser ut så här: För barn under 2 år rekommenderas ingen skärmtid alls, om möjligt. För barn i åldern 2–5 år rekommenderas högst en timmes skärmtid per dag, där det gärna ska vara en gemensam aktivitet där man pratar om vad som visas på skärmen. Det är viktigt att skärmanvändningen inte går ut över barnets sömn, lek, lärande eller fysiska aktivitet. För barn i åldern 6–12 år rekommenderas 1–2 timmar skärmtid om dagen, med samtal om vad barnet gör på nätet och hur det påverkar dem. För ungdomar i åldern 13–18 år rekommenderas högst 2–3 timmar, och här betonas vikten av att visa respekt och ha en god ton i digitala miljöer.

Jag vill ändå betona att digitala apparater har både positiva och negativa sidor. De kan vara till hjälp inom undervisningen och ungdomsarbetet eller så är de ett sätt att hålla kontakten med vänner och familj. Man kan ”googla upp” fakta och lära sig språk. Samtidigt vet vi att mycket tid tillbringas på sociala medier. Men det kanske mest utmanande är att hela världens bekymmer finns bakom några knapptryck i barn och ungas mobiltelefoner. På några sekunder kan de få brutala bilder från krigs- och krishärjade regioner, sjukdom, död och elände. För att inte tala om olika former av pornografiskt material. För många barn är det svårt att hantera detta flöde av information. Även vuxna kan ha svårt att ta till sig alla hemskheter och också vara källkritiska, så hur kan vi förvänta oss att barn ska kunna urskilja vad som är rätt och fel? Medan vuxna, med en fullt utvecklad hjärna, har större kapacitet att reflektera över nyhetsflödet, fake news, sin skärmanvändning och dess påverkan på humöret, har barn inte samma förmåga. De kan ofta inte koppla sina känslor av frustration eller koncentrationssvårigheter till skärmanvändning.

När jag var barn fanns det ännu inga krav på säkerhetsbälten på baksätet i bilen eller regler om att små barn skulle sitta i bilstolar. Då sågs det som naturligt medan ingen idag skulle tänka tanken på att sätta ett barn i baksätet utan varken bilstol eller säkerhetsbälte. Oreglerad skärmtid är vår tids säkerhetsbälteslösa baksäte. Då vi lär oss mer om farorna och negativa följderna, ser vi regelverk som något naturligt och eftersträvansvärt. Något som ger trygghet och skyddar oss från faror.  Det är dags att skapa säkerhetsbälten också när det gäller våra skärmar - hur obekvämt det än må vara.