Händelser där barn far illa. Händelser där vi förlorar ett barn. Det ofattbara och det oåterkalleliga. Det som hände i tisdags är en sådan händelse. Den händelsen chockerade oss alla och kommer att etsa sig fast i våra minnen en lång tid framöver. Och även om vi tids nog får svar på många av våra frågor kommer vi knappast att få svar på allt. Frågorna kommer att förbli fler än svaren.
Det viktigaste just nu är att vi finns till för våra skolelever. Deras frågor och funderingar måste tas på allvar. Deras eventuella rädsla får inte förminskas, men heller inte ta över deras vardag. Just nu måste vi ge våra barn tid och utrymme att bearbeta alla de känslor som kryper fram. Deras behov av att prata, deras behov av att fråga eller deras behov av att bara vara nära. Samtalen med mina egna barn blev både många och långa den dagen. Olika barn i olika åldrar reagerar var och en på sitt sätt. Det finns inget sätt som är rätt och inget som är fel, men om något känns fel så tveka inte att ta kontakt med läraren, skolhälsovårdaren, kuratorn eller någon annan som kan vara till hjälp och ge råd och stöd. Det kan också vara Mannerheims barnskyddsförbund, Röda korset, församlingarna eller Mieli ry. Det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn. Och det är nu som den byastyrkan verkligen behövs.
Men vi måste samtidigt vara ärliga och belysa allt det hat, ilska och våldsbejakande som finns i vårt samhälle och som också påverkar våra barn. Hatet som förvrider människor, ilskan som får en att agera på de mest oförutsägbara sätt och våldsbejakandet som idoliserar brutalitet. Det finns mitt ibland oss och gränserna för vad som numera uppfattas som korrekt och lämpligt blir allt suddigare. Då respekten för varandra trubbas av är vi inne på en mycket farlig väg. Det är då riskerna för en destruktiv och individualiserad världsbild tar form på bekostnad av förståelse för andra och för olikheter. Det tankesättet kan få ödesdigra följder.
Det är vi vuxna som bär ansvar över att skapa en så trygg och säker vardag som möjligt för våra barn. Här har vi alla en viktig roll. Vi bidrar alla på sätt eller annat. Föräldrarna och alla de som dagligen jobbar med barn - inom skolan och fritidsverksamheten - är naturligtvis i nyckelposition. Utöver dem är det många i vårt samhälle som fungerar som goda förebilder för våra barn - tränare, äldre släktingar och grannar. Personer som våra barn och unga ser upp till och får dem att känna sig trygga, lugna och att de duger - precis som de är. Det här är det absolut viktigaste budskapet vi kan ge våra barn. Att alla barn är lika värdefulla och lika viktiga, oberoende färdigheter, egenskaper eller egenheter.
Utan att i skrivande stund överhuvudtaget känna till de egentliga orsakerna till varför dådet i Vanda hände, är en sak ändå klar. I något skede under gärningspersonens 12-åriga liv har samhället totalt misslyckats med att skapa lugn och trygghet. Oavsett motiv är det vi vuxna som inte klarat av att skapa hållbara strukturer för att hjälpa ett barn som på sätt eller annat mår dåligt. Vi har misslyckats med att skapa rätt stöd för barnen, för föräldrarna och för familjerna. Vi kanske inte har kunnat se det och vi kanske inte har kunnat märka det, men mitt framför oss har ett barn farit väldigt illa. Så illa att hen tar till de mest drastiska åtgärder man kan tänka sig.
I en tid som denna är det viktigt att vi finns till för varandra. Det är många som känner en stor sorg just nu och det är många barn vars vardag har förändrats för alltid. Det gäller inte bara de barn som var på plats och tvingades uppleva hemskheterna, det gäller i stort sett alla våra barn vars uppfattning om skolan som en trygg och säker plats nu har grusats till ordentligt. Det är för deras skull vi nu måste hitta gemensamma lösningar för att återskapa tryggheten i vardagen. Så om du bara kan, bidra till att skapa trygghetskänsla hos barnen just nu.
Också den minsta av handlingar kan vara av stor betydelse.
