Det är viktigt att inse att utan en tillräcklig och välmående personal finns det ingen god vård. Detta oberoende en hurdan förvaltningsreform som görs eller vilken personaldimensionering som stiftas i lagen. Tyvärr sov det politiska fältet alltför länge här. I dagens läge jobbar många vårdutbildade inom andra branscher eller utomlands. Istället för att öka vårdbranschens attraktionskraft, har social- och hälsovårdspolitiken de senaste åren långt handlat om olika förvaltningsmodeller.
Åtgärderna för att förbättra personalsituationen borde ha gjorts redan under tidigare valperioder, men behövs allra senast nu. Personalbristen är akut.
En arbetsgrupp tillsatt av social- och hälsovårdsministeriet (STM) kom nyligen med en utredning om sjukhusen i Finland. Arbetsgruppens utredning är en fortsättning på ett tankesätt, där färre och större enheter ses som en lösning till specialsjukvårdens utmaningar. Detta motiveras med personalbristen. Under de senaste åren har vi tyvärr i Finland sett en kraftig centraliseringsiver gällande sjukvården. Skräckexemplet för Östra Nylands del är stängningen av Borgå BB.
Personalbristen är ett faktum. Men den stora frågan är hur vi beslutsfattare reagerar på den. Lösningen på personalbristen kan enligt mig absolut inte vara en avveckling av våra sjukhus. Istället måste vi göra allt vi kan för att öka personalen inom vården.
Ett annat symptom på personalbristen är den osunda utvecklingen med väldigt dyra s.k. hyresläkartjänster. Detta bidrar till att vårdkostnaderna stiger ännu mer.
Det nuvarande regeringsprogrammet innehåller många viktiga åtgärder för att råda bot på personalbristen. Denna vecka höll jag Svenska riksdagsgruppens gruppanförande i riksmötets öppningsdebatt. Jag framförde att för SFP är en av vårens viktigaste politiska prioriteringar att regeringsprogrammets åtgärder för att lösa personalbristen nu framskrider möjligast snabbt.
Helt centralt är nu att se över behörighetskraven och arbetsfördelningen inom vården, så att var och en i personalen kan fokusera mer på just det man själv är utbildad till. Med andra ord ska till exempel läkarna, sjukskötarna och närvårdarna få jobba med det som det är utbildade till. Regeringen kommer också att öka antalet utbildningsplatser på både svenska och finska. För att trygga vården på svenska behövs mera personal som kan svenska.
Det är också uppenbart att vi i Finland under årens lopp byggt en omfattande byråkrati inom vården. Byråkratin måste lättas så att personalen kan prioritera kundarbete istället för administration och dokumentation. Till exempel mängden på utlåtanden och olika intyg som ska skrivas måste bli mindre.
Bättre ledarskap, jämställdhet, möjligheter till mer flexibilitet i arbetet och att kunna påverka innehållet i sitt arbete är också viktigt med tanke på vårdbranschens attraktionskraft. Erkännande av utländska vårdexamen måste också bli snabbare och smidigare.
Många personer som nyligen pensionerat sig från vårdbranschen kunde gärna tänka sig att göra kortare deltidsjobb inom vården. Samtidigt upplevs detta inte vara ekonomiskt lönsamt, då beskattaren snabbt tar en stor andel av lönen. Vi borde det göra ekonomiskt mer sporrande att ta emot jobb för de pensionärer som själv vill jobba då och då. Det vore ytterst dumt att inte ta vara på den enorma erfarenhet och yrkeskunskap som finns hos alla de som nyss pensionerat sig.
