Ärade talman,
Vården, småbarnspedagogiken, utbildningen, den sociala tryggheten och all annan service finansieras av skatteintäkter. Vårt nordiska välfärdssamhälle kan endast tryggas genom fler människor i jobb och fler framgångsrika företag som ger mer skatteintäkter. Vi behöver mer flexibilitet på arbetsmarknaden, bättre möjligheter att påverka innehållet i det egna arbetet och en större produktivitet. Samtidigt behöver vi sänka tröskeln för företagare att anställa sin första arbetstagare och ge företagen bättre incitament att växa och verka. Särskilt nu då antalet arbetsgivarföretag oroväckande har minskat.
Och i en global kontext måste vi förstärka vår konkurrenskraft. Det pågår en stenhård kamp om utländska investeringar där ett litet land som Finland har svårt att mäta sig med europeiska länder som Tyskland och Frankrike, för att inte tala om jättar som Kina och USA.
De övriga nordiska länderna har lyckats förnya sin arbetsmarknad, vilket också lagt grunden för deras ekonomiska framgång. I ett nordiskt perspektiv är regeringens arbetsmarknadsreformer inte exceptionella. Exceptionellt är däremot att vi i Finland har en klart lägre sysselsättningsgrad än de övriga nordiska länderna. Också vi behöver en sysselsättningsgrad på 80 procent. Exceptionellt är också det att kvinnornas arbetsmarknadssituation och de kvinnodominerade branschernas löneutveckling i Finland är sämre än i Sverige. Här måste såväl politiker som arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer ta sitt ansvar.
Ärade talman,
Arbetsmarknadsparterna har haft och har en betydande roll i utvecklande av vårt välfärdssamhälle. Men under senare år har arbetsmarknadsreformerna uteblivit, även om behovet av dem bara ökat. Därför är det motiverat att vi demokratiskt folkvalda riksdagsledamöter och den regering som åtnjuter förtroende av riksdagens majoritet, vidtar åtgärder för att förnya arbetsmarknaden. Inte för att skapa konfrontation, utan för att skapa bättre förutsättningar för tillväxt. Om vi inte lyckas förnya arbetsmarknaden, är alternativen få. Istället skulle vi hamna anpassa ekonomin ytterligare genom nedskärningar och skattehöjningar.
Strejkrätten är en central rättighet och kommer att vara det också i fortsättningen. Regeringen begränsar inte strejkrättens kärna. Rätten att genom strejk påverka sina egna arbetsvillkor inför ett nytt kollektivavtal hålls oförändrad. Detta är viktigt att komma ihåg i denna diskussion. Men strejklagstiftningen i Finland är från 1946, då vår ekonomi och samhälle var helt annorlunda. Därför moderniseras lagen så att politiska strejker begränsas till ett dygn. Stödstrejker får ett proportionalitetskrav så att alla Finlands exporthamnar inte längre kan stängas som stödåtgärd för en enskild arbetsplats. Påföljderna av olagliga, betonar, olagliga strejker kommer att skärpas.
Ärade talman
I en demokrati är det oppositionens uppgift att ifrågasätta regeringens politik. Men då SDP inte lyckats presentera vare sig trovärdiga alternativ, för att tala om kalkyler som bevisar sysselsättande effekter - måste man fråga: vad är SDP:s alternativ?
Regeringens förslag är tydliga. För SFP är det särskilt viktigt av vår långvariga målsättning om att främja lokala avtal i alla typers företag nu går framåt. Lokala avtal främjar produktiviteten och den enskilda arbetsplatsens särbehov beaktas bättre.
Arbetslivet är i förändring. Idag jobbar många både som företagare och som arbetstagare. SFP har länge jobbat för en kombinationsförsäkring för att förbättra den sociala tryggheten för personer som är både företagare och löntagare. Vi är nöjda att regeringen tills halvtidsrian bereder en kombinationsförsäkring. Detta är särskilt viktigt för freelancers, kultubranschen och den skapande branschen.
För att uppnå en högre sysselsättningsgrad är det nödvändigt att vi blir bättre att främja de partiellt arbetsföras möjligheter att delta i arbetslivet. Vi måste dels ändra samhällets attityder, dels förbättra lagar och incitament. Därför skapar regeringen en linjär modell som stöder samordningen av lön och pension.
I SFP ser vi inte en ökad arbetskraftsinvandring som ett alternativ, vi ser det som en nödvändighet. Därför är det viktigt att tillståndsprocesserna samt erkännandet av utländsk examen försnabbas. Vi är mycket nöjda att den planerade så kallade tremånadsregeln för att hitta ett nytt jobb nu förlängs till sex månader gällande experter och specialsakkunniga.
Gällande den exportbaserade lönemodellen tar vi oron om lönejämställdhet på allvar. Och därför hoppas vi i SFP att parterna skulle återvända till förhandlingsbordet för att sinsemellan komma överens om modellen. Anmärkningsvärt är att i Sverige där en liknande modell finns, har löneskillnaderna mellan de kvinno- och mansdominerade branscherna minskat.
Ärade talman
Ett framtida nordiskt välfärdssamhälle förutsätter samtidigt en nordisk arbetsmarknad också här i Finland. Tack!
