Det är vecka 44, vilket traditionsenligt innebär att Nordiska rådet, det nordiska samarbetets parlamentariska organ, möts - allt för att lyfta fram samarbetsförslag så att Norden ska vara en bättre region att bo, leva och arbeta i. Årets session var den 75e i ordningen och första för mig.

Det extremt oroliga säkerhetspolitiska läget i världen just nu gör att intresset för mötet är större än vanligt. Frågorna duggar tätt, dels om Ukraina och Ryssland men framför allt kring situationen i Gaza. Statsministrarna får frågor om varför Norden splittrades i FN:s generalförsamling om att kräva en omedelbar vapenvila mellan Israel och Hamas. Norge röstade för, de övriga lade ner sin röst eftersom man skulle ha ett tillägg i resolutionen.

I likhet med Österbotten snöade det ymnigt i Oslo i veckan. Under dagen hörs sägas, här kommer det snöflingor från ovan, i Gaza och Ukraina kommer det något annat. Alla nickar instämmande, verkligheten beskrivs bäst då de konkretiseras.

Snart är alla länderna i Norden medlemmar i Nato, bara Ungern och Turkiet godkänner Sveriges ansökan. Det råder en samsyn om att samarbetet mellan de nordiska länderna ska och måste växa kring säkerhets- och utrikespolitiken. Tillsammans är vi starkare på den europeiska och globala arenan och samarbetet behöver utvecklas.

I samtal under veckan märker jag hur många från andra länder frågar oss finländare om vår försörjningsberedskap och hur vi byggt upp den. De övriga nordiska länderna har inte förberett sig på samma sätt som Finland då det gäller till exempel tillgången på mat, el, bränsle, fungerande infrastruktur och tillgång på personal i kritiska samhällsfunktioner. Till infrastrukturen hör förutom vägar såväl till lands som havs även gasledningar, el och fiberkablar men och cybersäkerheten i allmänhet.

Under coronatiden och pågående krigen har vi sett vilken nytta vi i Finland haft av vår försörjningsberedskap, något som vi under fredligare tider funderat på om det är värt att satsa så stora summor på. Nu är vi tacksamma över att vi hade den kvar.

Nordiska rådets mål är att Norden skall vara världens mest integrerade och hållbara region år 2030. Ett realistiskt och bra mål. Våra länder är långt lika med samma utmaningar, till exempel kring befolkningsstrukturen, barn och ungas välmående och satsningar på gröna omställningen. Vi måste bli bättre på att tänka i nordiska banor. För oss i Österbotten och Svenskfinland är det naturligt men det borde gälla mer i hela Finland. 

Norden är trots allt vår närmaste samarbetspart. Alla länder drar nytta av ett starkt och integrerat Norden. I ett osäkert världspolitiskt läge behövs detta samarbete mer än någonsin tidigare och Finland behöver därför aktivt arbeta för ett starkare och mer integrerat Norden – inte bara genom ord utan också genom konkreta handlingar. Det vinner vi alla på.