Blockpolitiken passar inte Finland

12.02.2023 kl. 06:34
På senare tid har röster höjts för att vi i Finland skulle gå över till en tydlig blockpolitik såsom till exempel i Sverige.

Samhället utvecklas hela tiden och vi mänskor är med och påverkar riktningen. Vi har upplevt datorns, mobiltelefonens och internets stora genombrott, samtidigt som Berlinmuren fallit och Europas karta ritats om. 

Under de senaste tio åren har sociala medier slagit igenom och nyhetsrapporteringen sker härefter i realtid. Det som var en nyhet på morgonen är historia på kvällen. Tempot har skruvats upp. Det gäller också politiken.

Tidigare skrev mänskor insändare till papperstidningen och startade viktiga samhällsdebatter där. 

I dag lockar Twitter, Facebook och andra sociala medier till snabbdebatter online här och nu. Det går att nå hela världen på en sekund. De digitala plattformarna har därför blivit ypperliga redskap för snabb kommunikation. På gott och ont. 

För den enskilda individen kan det bli svårt att skilja falska nyheter och propaganda från fakta. Det här utnyttjas naturligtvis av de krafter som vill skapa oreda i våra samhällen. Krafter som vill skapa motsättningar mellan mänskor, som vill underminera förtroendet för våra institutioner och som därigenom vill försvaga våra samhällen. Demokratin och rättsstaten får därför inte tas för givna.


Runtom i Europa och i USA har vi sett ett flertal iögonfallande händelser under de senaste åren. 

Storbritannien får nu betala ett dyrt pris för brexit-polariseringen. Den brittiska ekonomin hostar betänkligt och det himmelrike brexit-förespråkarna utmålade före folkomröstningen blev aldrig verklighet. Tvärtom! 

Det står också klart att utomstående krafter såsom Cambridge Analytica påverkade folkopinionen. Många andra länder har också upplevt instabilitet i det politiska systemet, som utmynnar i mycket kortvariga regeringar.

Ett annat exempel är Danmark, där socialdemokraterna övergett en del av sina traditionella värderingar samtidigt som de etablerade partierna fått konkurrens av nya utmanare som påminner om handlingen i tv-serien Borgen. 

I Finland har vi däremot en tradition av stabilitet i det politiska systemet. Väldigt sällan har helt nya partier dykt upp så att de kunde få ett större inflytande eller så att deras position stabiliserats.


Men visst har det också inom politiken i Finland skett förändringar. Tidigare talade vi uttryckligen om höger-, vänster- och mittenpartier. De dimensionerna tar i första hand fasta på synen på ekonomi, företagande och beskattning. Numera räcker inte de beskrivningarna riktigt till. 

Vi har också värdedimensionen som blivit allt tydligare. Är ett parti liberalt eller konservativt i sina värderingar? Hur ser man på frågan om alla mänskors lika värde? Hur ser man på frågor som handlar om mänskliga rättigheter? Därtill har vi modeflugan, identitetspolitiken, som har som mål att utmåla de politiska konkurrenterna i en ofördelaktig dager, oberoende vad som är sant eller falskt.

Svenska Folkpartiet är ett liberalt borgerligt parti. Vi är inte ett konservativt högerparti, eller ett liberalt vänsterparti. Också Centern i Finland är ett mittenparti. Däremot är det svårt att säga, ifall det är liberalt eller konservativt, om man till exempel ser på omröstningen gällande translagen. Inom Samlingspartiet finns såväl en konservativ som en liberal falang. Samma gäller i en lite mindre grad också inom SDP. 

I Sannfinländarna och Kristdemokraterna finns i den här bemärkelsen endast en konservativ falang. Det här syns tydligt också i riksdagen där Sannfinländarna och KD har liknande röstningsbeteende i frågor som gäller till exempel människohandelsoffers ställning och papperslösas rätt till stöd och vård. Så om vi trots allt skulle vilja skapa block i Finland - hur skulle de se ut?


Vissa anser ändå att det vore till fördel för Finland att övergå till en klar blockpolitik. Att väljarna då vet bättre vad de får. 

Jag är inte tilltalad av tanken. Varför inte? Jo, dels för att det skulle vara oerhört svårt att få till stånd klara block, dels för att blockpolitiken i sig kunde skapa ännu större klyftor mellan mänskor. Klyftor som inte skulle föra samhället framåt på ett uppbyggande och konstruktivt sätt, utan som skulle skapa mera misstro och osämja.

Se bara på USA i dag, där man i praktiken har bara två partier och där klyftan mellan republikanerna och demokraterna blivit allt större. Före barnet ens är fött, reserveras plats på en lämplig ”republikansk” skola eller ”demokrat” skola och så fortsätter det livet ut för många. 

Stormningen av Capitolium 2021 har fastnat på min näthinna, som en stund då demokratin angreps på ett så fasansfullt sätt att jag knappt kunde tro att det var sant. 

Det skedde i direktsändning i landet som hållit sig som ett föredöme vad gäller den liberala, västerländska demokratin. Och den person som kunde ha stoppat stormningen satt själv och följde med mobben han uppviglat från ovala rummet i Vita huset. Verkligheten överträffade fiktionen med alla mått.

 

Förmågan att bilda regering över traditionella blockgränser är en långvarig tradition i Finland. 

Samlingspartiet sågs inte som önskvärt i regeringarna under en lång tid i det efterkrigstida Finland. Detta innebar att rödmylleregeringar med Socialdemokraterna och Centerpartiet blev det vanligaste alternativet, vid sidan av minoritets- och tjänstemannaregeringar. 

Under 1980-talet förändrades situationen, då regeringarnas livslängd blev längre och alla partier sågs som regeringsdugliga. Vi fick också blåröda regeringar och har upplevt även ett par borgerliga regeringsbaser.

Om vi blickar mot Sverige ser vi hur tokigt det kan bli. 

Då Alliansen bildades i mitten av 2000-talet var det för att skapa ett alternativ till den socialdemokratiska hegemonin. Det som man då inte insåg var att Sverigedemokraterna skulle bli partiet som skulle komma att växa sig stort. I höstens riksdagsval gick partierna till val med två färdiga regeringskonstellationer. En stor del av kampanjen kom att handla om vilket ”lag” som skulle bli störst. Sakfrågorna blev underordnade, vilket gynnade SD.

 

Med tanke på de utmaningar vi har när det gäller tillgången till arbetskraft, ekonomin, klimatförändringen, EU:s framtid och inte minst vår säkerhet är det viktigt att i debatten hålla fokus på sakfrågorna. Sannfinländarnas politik är inte hållbar för Finlands framtid.

Vi har ett oerhört spännande riksdagsval framför oss. Inget ska tas för givet. Det som däremot är klart, är att Finland behöver en regering som klarar av att samarbeta och lotsa landet framåt i den kanske svåraste tiden efter andra världskriget. Då gäller det att försöka öka förtroendet mellan mänskor, inte att uppvigla till motsättningar.

Därför ser jag själv att en majoritetsregering bestående av ansvarstagande partier är det bästa alternativet. 

SFP är berett att fortsätta bära ansvar och bygga broar, att jobba för ett framgångsrikt tvåspråkigt Finland, stävja skuldsättningen och föra in oss i Nato sida vid sida med Sverige. Men självfallet förutsätts förstås att regeringsprogrammet som helhet är sådant att vi kan omfatta det.

Anna-Maja Henriksson

Gruppanföranden

Responsdebatt om statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna för 2025–2028

Gruppanförande framfört av riksdagsledamot Henrik Wickström.
12.06.2024 kl. 15:00

Interpellation om regeringens miljö- och klimatpolitik

Gruppanförande hållet av ledamot Mikko Ollikainen.
05.06.2024 kl. 15:00

Interpellation om regeringens finanspolitik 

Gruppanförande hållet av ledamot Henrik Wickström.
15.05.2024 kl. 15:00

Statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna 2025–2028

Gruppanförandet under remissdebatten framfördes av ledamot Otto Andersson.
07.05.2024 kl. 15:00

Interpellation om sjukhusnätverket

Gruppanförandet hållet av ledamot Henrik Wickström.
23.04.2024 kl. 15:03

Aktualitetsdebatt om skolfred och skoltrygghet      

Gruppanförande hållet av ledamot Ollikainen.
17.04.2024 kl. 14:59

Interpellation om regeringens regionalt diskriminerande politik

Gruppanförande  håkllet av ledamot  Anders Norrback.
20.03.2024 kl. 15:12