Många av oss hoppas på ett mindre dramatiskt och dystert år än det vi just fått uppleva. Faktum är ändå att vår nya vardag är här för att stanna och vi måste hitta lösningar på hur vi ska hantera dem. Nyårslöftena vi gett oss själva det här året ser kanske annorlunda ut än tidigare, men fortfarande kvarstår det viktigaste – att avge löften man realistiskt sett också kan hålla.
Eftersom det hålls riksdagsval den andra april i år är det inte bara nyårslöften vid årsskiftet som kommer att avges. Det kommer att hagla politiska löften från både höger och vänster under de tre kommande månaderna. Löften om en bättre vardag, snabba lösningar och enkla svar. Löften om guld och gröna skogar, löften om stöd, lättnader och reformer. Det blir något av politikens ”Black Friday” där illusionen om att göra ett verkligt kap och fynd för en stund trollar bort konsumentens kritiska bedömning av prissättningen på en vara. Förhoppningen om att hitta något riktigt bra till ett sällan skådat fördelaktigt pris är så stark att den många gånger grumlar omdömet en aning. Allt för att få konsumenten att känna eufori över hur mycket man sparat då man egentligen bara spenderat – och ibland till och med på något man inte ens behöver.
Nu när vi då står inför ”politikens Black Friday” hoppas jag att man noga synar de politiska löftena i sömmarna. Om det kommer enkla lösningar till svåra frågor är de sällan genomförbara. Ganska ofta handlar det om populistiska utspel där man på ett vilseledande sätt presenterar en mycket avskalad och modifierad sanning för att påvisa sitt enkla och – just det – populistiska synsätt. De lösningar som ges har sällan något med verkligheten att göra utan understryker enbart den egna politiska uppfattningen.
Det vi också kommer att se är löften ekonomiska lättnader och understöd till samhällets olika befolkningsgrupper. De låter bra och är lockande. Vem vill inte ha mer pengar att röra sig med? Men varje euro som delas ut måste först också tjänas in. Med den befolkningsstruktur vi har – där andelen finländare i arbetsför ålder bara minskar, kommer vi framöver att få hålla hårt i de euron som kommer in till statskassan. Skulle man dela ut 5 euro till varje finländare skulle det kosta staten nästan 30 miljoner euro. Att få en femma till i handen varje månad gör för de flesta finländare ingen större skillnad, men en extra utgift på 30 miljoner är i statskassan ändå en betydande summa. För att ett ekonomiskt stöd ska ha en effekt för en vanlig finländare krävs alltså större summor än bara några euro, men innebär också att den totala utgiftsposten för staten bara växer. Pengar som först måste bringas in. Det är inte fel i sig att ha olika ekonomiska stöd, men det viktigaste är då att se till att stödet genererar till en större samhällsnytta än stödets totala ekonomiska prislapp. Det är den här avvägningen som alltför ofta glöms bort då vallöften avges.
Alla partier och kandidater kommer naturligtvis att avge olika former av löften inför valet. Så också SFP som parti och alla vi som är SFP:s kandidater. För oss har det ändå alltid varit en stark princip och motto att de löften man avger innan valet går att leva med också efter valet. Att man efter valet lika rakryggat då kan se sig i spegeln som vid kampanjstarten. Vid senaste regeringsförhandlingar fick jag på nära håll erfara hur de vallöften som glänste vackert på många partiers affischer inför valen inte var lika enkla att förverkliga då man bänkade sig i Ständerhuset för att knåpa ihop ett regeringsprogram. I det skedet synas vallöftena i sömmarna, deras verklighetsförankring testas och förhandlingsresultaten är i slutändan det enda som räknas.
