Att vi lever i en alltmer digitaliserad och uppkopplad värld är ett faktum, de allra flesta av oss bär bland annat en mobiltelefon. Det finns flertalet fördelar med digitaliseringen. Vi kan exempelvis hålla nära kontakt med vänner som bor på andra sidan jorden, vi har möjlighet att ta del av nyheter direkt de publiceras istället för att vänta på tidningen följande morgon men också ta del av olika tjänster snabbt.

Även om digitaliseringens framfart ofta beskrivs som något positivt, vilket den också är, är det minst lika viktigt att komma ihåg vilka nackdelar digitaliseringen medför. Digitaliseringen medför ökade klyftor i samhället där vissa hänger med i den digitala utvecklingen medan andra lämnats vind för våg.

Det är speciellt äldre personer som lider av digitaliseringens framfart eftersom alltmer av det fysiska flyttats till digitala plattformar. Ett faktum är att få av dem som är över 75 år använder sig av digitala tjänster. Det blir allt svårare att betala räkningar, servicekontor stängs, begränsade telefontider, den fysiska kontakten mellan människor minskar och större delar av social- och hälsovården har blivit digital.

Jag deltog förra veckan i en diskussion tillsammans med äldreombudsmannen om hur vi kunde motverka de ökade klyftorna i samhället som den ökade digitaliseringen medför. Under diskussionen presenterade äldreombudsmannen också goda förslag på hur vi kunde gå vidare för att minska på dessa klyftor. Väldigt fina och bra förslag.

Bland annat föreslog äldreombudsmannen att kommunerna föreskrivs en skyldighet att koordinera digitalt stöd för alla som är i behov av det. Äldreombudsmannen föreslog också att en nationellt centraliserad kanal för ärendehantering skapas för personer som inte använder digitala tjänster. Dessa skulle vara steg i rätt riktning men det är också viktigt att finansieringen för dessa projekt i kommunerna säkerställs. Förutom att man har digitalt stöd vid till exempel bibliotek och kurser på medborgarinstitut ser jag att kommunen kan samarbeta med olika föreningar kring detta för att skapa en tryggare digital känsla för de äldre men även andra som vill ha och behöver stöd. Också medierna, speciellt YLE, har en viktig roll.

Det finns också goda exempel på när vården tagit i beaktande att alla inte använder sig av digitala hjälpmedel. Till exempel i min hemkommun Malax ringde hälsocentralen alla över 75 år om coronavaccinet och samtidigt hade dessa personer möjlighet att lyfta fram andra frågor som oroade dem. Det fungerade bra och uppskattades.

Samtidigt behöver vi skapa ett tvärsektoriellt samarbete i hela samhället där alla bär sitt ansvar också för personer som inte använder sig av digitala hjälpmedel av olika orsaker. Personliga tjänster uppskattas och krävs ännu för att säkerställa att alla kan ta del av alla tjänster, till exempel banktjänster, på samma villkor.

Den sociala biten är viktig. Allting kan och ska inte digitaliseras och som beslutsfattare måste vi också ta ansvar dem som inte kan eller vill använda sig av digitala tjänster. Ingen ska lämnas vind för våg bara för att man inte behärskar de nyaste digitala hjälpmedlen. Alla ska ha möjlighet att delta i samhället på lika villkor.