Sannfinländarna slår i sitt färska finskhetsprogram fast att svenskan stör de finskspråkigas självbild och att undervisningen i svenska i de finska skolorna har en mängd negativa effekter på individen. Därför föreslår de att svenskan ska göras frivillig på alla utbildningsstadier från den grundläggande utbildningen till högskolan. Deras mål är alltså att man inte ska behöva läsa ett enda ord svenska under hela sin skoltid i detta tvåspråkiga land. Inte heller ska det finnas några språkkrav inom den offentliga sektorn på kunskaper i svenska, däremot nog strikta krav på kunskaper i finska. Dessutom vill man skrota regeringens nationalspråksstrategi, avskaffa tjänsten som språkrättsråd på justitieministeriet, försämra förutsättningarna att i praktiken få vård på svenska, integrera alla invandrare på finska och få till stånd en ny tolkning av grundlagens språkbestämmelse. Det är så man baxnar. Skulle det inte vara riksdagens tredje största parti, som för fram dessa tankar, kunde man förbigå saken med en djup suck.
Sannfinländarnas program är inget annat än en direkt attack mot det svenska i Finland. Ett ytterst klart bevis på hur det partiet lever i en fantasivärld där tanken om ett folk och ett gemensamt språk är det enda saliggörande. Allt som ruckar den utgångspunkten uppfattas som ett hot, och ska motarbetas.
Just nu lever vi i en tid med mycket osäkerhet i världen. Rysslands brutala krig i Ukraina samt grova kränkningar av internationell rätt väcker obehag och oro inför framtiden. Den här veckans vansinniga ryska missilattacker mot civila mål, där oskyldiga människor dödats och sårats, handlar om direkta krigsbrott. Samtidigt prövas EU-ländernas solidaritet med Ukraina då energipriserna stiger pga Putins krig. Varje ansvarskännande parti borde i den här situationen värna om enighet i vårt land. Sannfinländarna väljer en annan väg.
Många finlandssvenskar har varit i kontakt med mig efter sannfinländarnas språkutspel. Känslan flera beskriver handlar om att som svenskspråkig känna att man inte uppfattas vara lika mycket finländare som de finskspråkiga. Det är kränkande. Tillsammans har vi byggt upp vårt gemensamma fosterland till det nordiska välfärdsland Finland är idag.
Ordförande Purra har försökt vifta bort kritiken, med att man bara vill göra svenskan frivillig i skolan för de finskspråkiga eleverna, inget annat. Men tyvärr andas hela programmet en helt annan underton. Frågan är om man på sikt vill avskaffa svenskan som nationalspråk eftersom man också vill tolka om grundlagen.
Och hur tänker man egentligen kring integrationen av våra invandrare? Integration handlar om att inkludera, inte exkludera. Det är viktigt att de som flyttar till Finland själva får välja vilket språk de först vill läras sig, svenska eller finska. Den valfriheten ska vi inte ta bort, tvärtom borde den stärkas!
Slutligen. Samarbetet med våra nordiska grannländer kommer nu att intensifieras ytterligare i och med Nato-medlemskapet. De sannfinländska argumenten om det svenska språkets ringa betydelse klingar därför ännu mera illa. Det är ju inte så att det vore till Finlands fördel att vi har färre finländare i framtiden som förstår svenska. Det borde alla inse.
