Precis det som framgick i denna tidnings ledare igår (14.10) har finländarnas fysiska form försämrats avsevärt den senaste tiden vilket har många negativa konsekvenser på hälsan i stort. Samtidigt kostar orörligheten Finland stora summor.
Enligt UKK-institutets rapport årligen minst 3,2 miljarder euro. I denna summa ingår bland annat social- och hälsovårdskostnader, inkomstskatteförluster och kostnader för marginalisering. Således måste även de nya välfärdsområdena ta detta på allvar. Förebyggande åtgärder minskar på kostnaderna inom den mera krävande sidan av vården.
Speciellt oroväckande är den yngre generationens försämrade kondition som också påverkar arbetslivet. Orörligheten kan till och med kallas en ny folksjukdom bland barn och unga. FSIs generalsekreterare Henrika Backlund skrev nyligen i en kolumn om att våra unga håller på att sitta ihjäl sig. De digitala verktygen lockar.
Det finns ändå ljusglimtar. Denna regerings satsning på Finlandsmodellen, där barn och unga i anslutning till skoldagen har möjlighet att utöva och testa olika idrottsgrenar, är ett steg i rätt riktning men den behöver beröra fler. Fler gymnastiktimmar har lyfts fram som ett exempel, speciellt på stadier som tillämpar perioder. Konditionen kan inte läggas på is hur länge som helst.
Idrottsföreningar gör fortsättningsvis, allt som oftast helt på talkobasis, ett ovärderligt arbete för barn och ungas välmående. Det är speciellt viktigt, just nu under energikrisen, att priserna för att utöva hobbyn kan hålls skäliga. Här krävs ett bredare ansvar. Vi vet att kostnaderna för en del hobbyverksamheter kan ha varit utmanande för föräldrarnas plånböcker.
Konditionen har också starka samband med välmående i stort och hur väl man orkar i arbetslivet. Eftersom kunnig arbetskraft är en bristvara i Finland har vi inte råd att förlora en enda ung person på grund av ett försämrat välmående - oavsett om det handlar om det psykiska eller det fysiska välmående.
Frågan är också hur arbetslivet, på ett naturligt sätt, kunde integrera motion i arbetsdagen. Många gör det redan men vilka effekter skulle det ha om det skulle tillämpas på fler arbetsplatser?
Ororörligheten berör flera olika sektorer såsom idrott, utbildning, hälso- och socialvården, försvaret, miljö och skogsbruk, planläggning och trafik men även andra sektorer. Kanske det är just därför den faller lite emellan olika förvaltningsområden i stället för att se det som en helhet.
Därför borde också idrott och motion få ett liknande program som trafiken nu har. En bred, långsiktig och sektorövergripande färdplan som sträcker sig över flera regeringsperioder. Förutom en samstämmig lägesbild krävs åtgärder och förändring av sätt att arbeta inom flera sektorer. Därför har jag de senaste talat för att vi ska under nästa regeringsperiod börja utarbeta Idrott12-program, en gemensam syn och färdplan för att åtgärda utmaningarna.
