Presidenten och regeringen behöver juridiskt inte riksdagens stöd för att lämna in en ansökan, men politiskt behöver man stöd och därför behövs förankringen.
Riksdagen kommer juridiskt behöva godkänna ett medlemskap i NATO, men det beslutet kommer tidtabellsmässigt sent. Det sker i slutändan av processen och om riksdagen då skulle säga nej skulle det vara förfärligt pinsamt för Finland. Därför är den politiska förankringen viktig.
På ett sätt var riksdagens debatt väldigt beskrivande för Finlands utrikespolitiska tradition. Man söker alltid maximal konsensus i stora utrikes- och säkerhetspolitiska beslut. Beslutet i både samhället och riksdagen har fått mogna fram de senaste drygt 10 veckorna. Allmänhetens stöd och beställning på beslutet har varit stark. Statsledningen meddelade först sin egen åsikt veckan innan för att inte styra samhällsdebatten.
För alla som följt debatten har det ändå redan länge varit klart var beslutet skulle landa. Tidpunkten har mer att göra med att det skulle ge tid för Finland att säkerställa att fönstret för en NATO- ansökan var öppet, att det finns samhälleligt stöd för beslutet, att få säkerhetsgarantier under ansökningstiden samt att säkerställa att Sverige får en chans att komma med, vilket nu sker.
Riksdagens debatt var historisk och ett självändamål, inte enbart för historieböckerna. Debatten i sig och enigheten i den stärker beslutets legitimitet och maximerar stödet för statsledningen vilket är en viktig signal också utåt i världen eftersom de kommande veckorna potentiellt kan bli osäkra ifall alla länder i omvärlden inte respekterar Finlands och Sveriges självständiga beslut. Av den anledningen är det också viktigt att gå hand i hand med Sverige då det minskar riskerna för båda.
Trots den stora enigheten blev beslutet inte enhälligt. Det fanns ledamöter som var emot beslutet på samma sätt som det finns sådana röster i samhället i stort.
Även om jag själv stödde beslutet om NATO-medlemskap har jag full respekt för dem som inte gör det. Finland är en öppen demokrati där yttrandefriheten och åsiktsfriheten är en grundpelare i samhället.
Av oss ledamöter, 94 % av riksdagens ledamöter, som stödde beslutet finns så klart också många blandade känslor på samma sätt som i befolkningen som helhet.
Vissa har länge stött ett medlemskap eftersom det förankrar Finland som ett land i väst, vissa har påverkats av den starka opinionen i samhället, vissa har sett att försvarets sakkunniga sagt att detta är bästa sätt att maximera säkerheten, många är chockade över Rysslands brutala attack på ett fredligt suveränt land och för många har historiens sår rivits upp där berättelserna från Finlands egna krig för självständighet, berättade av sina egna far- och morföräldrar, kom tillbaka. Det såret revs upp i och med anfallet på Ukraina och därför tänker de flesta: Aldrig igen, och om igen aldrig någonsin ensam igen.
Det var mycket starka känslor i riksdagen, men trots det är beslutet om NATO-medlemskap inte ett känslomässigt beslut utan ett beslut som fått mogna fram och som förankrats i samhället senaste månader som en konsekvens av att säkerhetsordningen i Europa revs upp den 24 februari.
En helt ny lägesbedömning har behövts då den stabilitetspolitik som Finland byggt, trott och investerat i raserades över en natt. Finland har pragmatiskt analyserat alla alternativ, hållit huvudet kallt och man kommer fortsätta göra det då vi nu går vidare i processen.
