För ungefär tre år sedan publicerade tankesmedjan Agenda en rapport om svenskans ställning i Finland. Rapporten innehöll ett bekymmersamt budskap. Sju av tio svenskspråkiga upplevde att språkklimatet var dåligt. Enligt undersökningen kände många finlandssvenskar att de bemöts med elakheter och spydigheter på fritiden och på arbetsplatsen.

Rapporten hävdade att det svenska språkets ställning hade försämrats kraftigt. Det fanns en tydlig orsak. Ingen i den dåvarande regeringen bevakade de svenska frågorna. VCS fick inte sin omfattande fulljour, man försökte göra svenskan frivillig i finskspråkiga skolor, tingsrättsreformen gick hårt åt svenskbygden. För mig blev det allt klarare att det behövdes en ny regering med vilja att bland annat uppdatera nationalspråksstrategin för att stärka tvåspråkigheten i vårt land. 

Nu är vi där. Förra veckan godkände statsrådet, Finlands regering, en ny nationalspråksstrategi. Strategin är en konkret vägkarta som innehåller 62 åtgärder som ska stärka vår rätt att få service på de båda nationalspråken, finska och svenska.

I nationalspråksstrategin finns många åtgärder som Svenska folkpartiet medvetet arbetat för. Det handlar bland annat om att se över språkkunskapskraven för statliga tjänstemän för en bättre språklig service, att stärka språkbad och språkduschar, att se till att digitala tjänster fungerar på båda nationalspråken, att skapa servicestigar för det svenska språket.

Med nationalspråksstrategin visar vår regering att tvåspråkigheten är viktig. Med den här strategin ser vi också att det spelar roll vem som sitter i regeringen och att den politik som regeringen för även påverkar språkklimatet.

För mig som österbottning har min språkliga identitet alltid varit klar. I Österbotten kan man födas, leva och dö på svenska som man brukar säga. Det här är inte en självklarhet överallt i Finland och jag fick själv uppleva det första gången när jag som femåring blev inlagd på sjukhus i Helsingfors för en öronoperation. Det var knappt någon som förstod vad jag sade och jag försökte göra mig förstådd på den finska jag hade lärt mig hos mina morföräldrar i Kalajoki. Samtidigt var det här som min drivkraft för att främja de språkliga rättigheterna väcktes. Jag visst ju inte då vad en ”språklig rättighet” var, men jag visste hur det kändes att inte kunna göra mig själv förstådd.

Det är klart att särskilt när man är svag, sjuk och känner sig otrygg är det viktigt att få tala sitt eget språk. Likaså är det viktigt att du kan tala svenska då du ringer till nödcentralen. Språkbarometern visar att svenskspråkiga personer som talar minoritetsspråket i en kommun är mindre nöjda med den service som de får inom vården.

En fungerande språklig service kräver att man tar språken i beaktande på alla nivåer inom beslutsfattandet. Den medvetenheten behövs också nu när de nya välfärdsområdena byggs upp. Nationalspråksstrategin understryker också att de tvåspråkiga välfärdsområdena ska ta i bruk verktyg för att trygga de språkliga rättigheterna i praktiken. För att den språkliga servicen ska fungera inom vården också i framtiden spelar det roll vem som beslutar om hälso- och sjukvården i välfärdsområdena. Bland annat därför är det kommande välfärdsområdesvalet så viktigt, men också för att trygga service nära dig.