I backspegeln är det ganska obegripligt att se vilka energipolitiska beslut, utan nästan någon koordinering, som fattats i de europeiska länderna de senaste tio åren. Det är lätt att säga att man aldrig hade kunnat tro att det skulle kunna gå så här illa, men varningssignalerna har ju ljudit länge, men man har valt att inte tro på allvaret. Det är så klart alltid lätt att vara efterklok men gasröret Nordstream 2 är ett illustrerande exempel. Ryssland annekterade Krim och delar av östra Ukraina i februari 2014. Året efter skrev ett tyskt konsortium på kontraktet för Nordstream 2, trots högljudda protester från Baltikum, Polen och Ukraina om de säkerhetspolitiska riskerna.
De europeiska gaslagren var i vintras på den lägsta nivån i mannaminne. Många oroade sig över att den låga nivån var tecken på att Ryssland skulle göra något i Ukraina, för att sedan använda tillgången på gas som utpressning. Samtidigt beslutade Tyskland, som är en av de länder som är mycket beroende av rysk gas, att vid årsskiftet stänga tre av sina sex sista kärnkraftverk. Beslutet var riskabelt även utan en rysk invasion i Ukraina knappt två månader senare.
Under vinterns alla varningar konstaterade många att Ryssland alltid uppfyllt sina avtalsenliga förpliktelser, också under kalla kriget. Det var ingen som då såg ett så här allvarligt scenario där det inte handlar om säkerheten på tillgången, utan att man inte vill köpa eftersom man då indirekt finansierar Putins krig i Ukraina. För att undvika rysk olja och gas måste vi köpa mer från andra länder. Det kommer bli svårt att ersätta de stora volymerna också utan att Ryssland försvårar det arbetet. Häromdagen beslöt Ryssland i praktiken att stänga den kaspiska oljeledningen som normalt transporterar 2/3 av Kazakstans oljeexport, men som går igenom Ryssland till en rysk hamn i Svarta havet. Anledningen var ”stormskador” på hamnen. Ryssland är också medlem av oljekartellen Opec och har påverkningsmöjligheter gentemot Iran och arbetet med att få ett nytt avtal med landet (då Trump rev upp det gamla under sin tid som USA:s president).
Riksdagen ordnade i tisdags en aktualitetsdebatt om energiläget. I Finland och på Åland är vi inte lika beroende av rysk gas, men nog av rysk olja. För energiproduktion har vi en bra försörjningsberedskap i synnerhet då det nya kärnkraftverket Olkiluoto 3 äntligen är färdigt precis i grevens tid. Kraftbolaget Fortum har meddelat att man ansöker om förlängda tillstånd för kraftverken i Lovisa. Mycket vindkraftssatsningar har också gjorts som nu producerar el. Mer är på gång. Det åländska projektet Långnabba kunde i efterhand inte ha haft bättre tajming än det har.
På Åland borde vi titta på ytterligare, och mindre, vindprojekt som i praktiken kunde förverkligas snabbare. För det är den förnyelsebara energin som måste bryta vårt gas- och oljeberoende, och det arbetet kommer och måste försnabbas ytterligare. Den mest miljövänliga energin (som också är billigast) att producera är den som aldrig används. Att spara energi genom energieffektiv teknik (ex bergvärme i stället för oljepanna) eller aktiva val är av yttersta vikt för att minska förbrukningen och hantera den utmaning vi står inför. För vår del kommer den vara mycket mer utmanande för drivmedel än för el.