Både Niinistö och Vanhanen höll två utmärkta tal under öppningen. Talen är traditionellt mycket intressanta som det lönar sig att lyssna noga på. Vanhanens tal bjöd kanske på den största överraskningen då han sådde ett frö till en diskussion kring om det finns ett behov av att under nästa valperiod uppdatera grundlagen. Vanhanen uttryckte sig ordagrant så här i sina två stycken som berörde frågan:
”Denna riksdag och de ledamöter som deltog i den ekonomiska saneringen under förra valperioden har ovanligt omfattande erfarenhet av att möta kriser. Det är snart ett kvartssekel sedan vår nuvarande grundlag stiftades. Nu kan det vara dags att se tillbaka på vad som hänt under den tiden och bedöma om vårt system ger den beslutsförmåga som krävs i dagens värld.
Jag föreslår inte att vi under detta riksmöte ska dra upp riktlinjerna för kommande ändringar, men det lönar sig att utnyttja den erfarenhet och livsvisdom som finns samlad här. Alla partier och riksdagsgrupper kunde reflektera över dessa frågor, så att resultatet av detta tankearbete kunde utnyttjas under nästa valperiod”.
Det är inte varje dag en politiker föreslår att vi borde se om det finns ett behov av att ändra på grundlagen. Det är inte många som kan göra det och ändå tas på allvar. Grundlagen är helig. Men också heliga saker måste kunna diskuteras konstruktivt, varsamt och försiktigt. Vanhanens ord var ytterst försiktiga och väl valda då det handlar om en allvarlig och stor principiell fråga där det är lätt att trampa snett. Vanhanen är en av allt färre ”statsmän” i finländsk politik och är därför lämpad att uttala sig i frågan vid sidan av sin position som talman. Han har dessutom alltid haft en förmåga att blicka framåt och se den stora bilden i det dagspolitiska sorlet.
Vanhanens uttalande har också betydelse för Åland. Inte enbart för att vi så klart också omfattas av grundlagen, utan för att grundlagens relation till självstyrelselagen har seglat upp som den allra största stötestenen i arbetet med att genomföra en totalrevision av självstyrelselagen.
Det är ett intressant tankeexperiment att fråga sig om den första självstyrelselagen skulle ha godkänts av grundlagsutskottet i riksdagen ifall den hade föreslagits idag, och inte för drygt 100 år sedan. Självstyrelsen är ju per definition en avvikelse från att allt måste vara lika i landet. Likabehandlingen är i sin tur en hörnsten i grundlagen, även om likabehandlingsprincipen utgår från människan och inte från strukturer. Det är ändå möjligt att tolkningen och praxisen utgående från principen börjat utsträcka sig mer också över strukturer och att det de senaste 20 åren via bland annat domslut fått en praktisk betydelse på Ålands självstyrelse som inte kunde förutspås då senaste totalrevision av självstyrelsen gjordes, eller då grundlagsrevisionen godkändes år 1999.
På Åland behöver vi följa med diskussionen noggrant och också själva nu göra de nödvändiga förberedelserna som behövs för att kunna delta i den på allra bästa möjliga sätt eftersom frågan blivit tätt sammanflätad med självstyrelsens juridiska framtid.
