Sverige har inga egna sådana transportplan, eftersom det är stora plan med interkontinental räckvidd, men delar tre sådana tillsammans med Finland och 10 NATO-länder. Flygplanet är ett konkret exempel på hur små länder kan bygga upp en starkare förmåga genom att samarbeta, som Finland gör allra mest med Sverige. Det enorma planet projicerar dock det allvar man ville visa utåt från svensk sida både mot Ryssland, att man har beredskap, vilja samt förmåga, och mot svenska allmänheten, att det är allvar.
Efter kalla krigets slut följde en period av avspänning i Europa. Stora delar av Europa och Sverige rustade ner. Sverige avskaffade allmän värnplikt och bland annat verksamheten på Gotland lades ned genom stängningen av regementet i mitten av 00-talet. Det säkerhetspolitiska läget och utsikterna såg helt annorlunda ut med ett Ryssland som då vände sig utåt och reformerades till en marknadsekonomi. Exempelvis Holland avskaffade betydande delar av sin arméutrustning och sålde år 2014 sina 100 Leopard-pansarvagnar till Finland. Idag hyr landet 16 pansarvagnar av Tyskland. Två år senare köpte Finland två batterier av det avancerade amerikanska raketartillerisystemet MLRS, som Holland gjorde sig av med för att spara pengar. Finland moderniserade medan andra länder avvecklade och senaste år har fältartilleriet förstärkts ytterligare genom inköp av sydkoreanska självgående artillerikanoner, K9.
Två omständigheter präglade Finlands beslut att inte montera ned som många andra: Historia och geografi. Det gör att Finland nu inte har ett behov av att med snabb takt inhandla nya vapensystem. Det mesta, som man haft råd med, finns. Exempelvis Sverige har ett ubåtssystem i världsklass som Finland helt enkelt inte skulle ha råd att skaffa. Det är ett vapensystem Finland fått lära sig att klara sig utan, men som man självfallet är mycket glada över att Sverige har då det är mycket slagkraftigt i Östersjön.
Det var dock inte enbart försvarsmakterna i Europa som rustades ner, utan också krismedvetenheten hos allmänheten. Sverige har återetablerat ett regemente på Gotland, men att bygga krismedvetenhet och förståelse för hotbilder är inte lika snabbt som att nyskapa regementen. Det är också i den kontexten man måste se bilderna från Gotland. De bilderna har fått internationell spridning och har så klart uppmärksammats stort i all finländsk media. Att Åland därför skulle komma upp i den nationella debatten var självklart. Överlag har debatten varit saklig och lugn där till och med vissa av de som tidigare kritiserat Ålands demilitarisering inte ifrågasatt den utan bara konstaterat att den är ett faktum.
Det är ändå viktigt att inte tro att Ålands demilitarisering skulle betyda att Åland skulle vara försvarslöst. Finland har också i de internationella avtalen en särställning att försvara Ålands demilitarisering. Det finns självfallet planering, beredskap och förmåga även om det inte ses i TV.
Jag är helt säker på att försvarsmakten följt läget minst lika noga som Sverige, men marinens fartyg syns så klart inte på hemsidan Marinetraffic. Flygvapnets Hornet-jaktplan syns inte heller på hemsidan Flightradar24.
Jaktplanen kan bestyckas med kryssningsmissiler, JAASM, som Finland som ett av få länder i världen fått köpa av USA, med en räckvidd om närmare 400 km. Prestandan kommer ytterligare öka med de nya F-35 planen som får missiler med ännu längre räckvidd. De fyra nya korvetter som byggs på varvet i Raumo kommer också få ett torpedsystem från Saab, ett nytt vapen för Finland, som höjer förmågan vid sidan av Finlands starka minläggningsberedskap. Det fasta kustartilleriet har också ersatts av ett snabbrörligt system med sjömålsrobotar som lätt kan förflyttas i små och lätta båtar som kommer i land i grunda vatten. Ålands demilitarisering är ett internationellt avtal som Finland respekterar, men betydelsen av traditionella befästningar har försvunnit genom modern vapenteknologi. Därmed inte sagt att närvaro är obetydligt.
Dagens direkta hotbilder är inte mot Bornholm, Gotland eller Åland, utan framförallt mot Ukraina där läget är ytterst allvarligt. Trots det finns självfallet planering för både sannolika och osannolika händelser också i vår närmiljö, utan att man för den skull bryter mot Ålands demilitarisering.
Anledningen till att planeringen inte diskuteras i offentligheten har säkert inte framförallt att göra med att Åland är demilitariserat, utan att försvarsplanering oftast är hemlig. Som medlem i arbetsgruppen för utrikes- och säkerhetspolitiken i regeringsförhandlingarna samt som ersättare i utrikesutskottet i riksdagen ett år har jag följt de säkerhetspolitiska frågorna noggrant.