Uppmärksamheten låg på presidentens konstaterade att enbart Finland själv bestämmer om man exempelvis vill ansöka om ett medlemskap i den västerländska försvarsalliansen NATO. Han konstaterade att Finland välkomnar NATO:s försäkran om att dörren står öppen för nya medlemmar. NATO rådet besökte Helsingfors och Stockholm för första gången någonsin i höstas.
Det Niinistö sa var i sig ingenting nytt. Finland har oberoende av regering i modern tid velat ha en NATO option där man inte stängt dörren för ett medlemskap trots att man inte aktivt sökt om ett sådant. Det här står också tydligt i nuvarande regeringsprogram. Jag satt i regeringsförhandlingarna i den arbetsgrupp som slog fast skrivningen. Arbetsgruppen leddes av nuvarande försvarsminister Antti Kaikkonen. Statsministerpartiet representerades av nuvarande EU-kommissionär Jutta Urpilainen. Även om vi beslöt att lite skriva om meningen från regeringen Sipiläs program ändrades inte själva kärnan. Möjligheten att söka om ett NATO-medlemskap utesluts inte och Finland ska ha möjlighet att själva fatta beslut om landets framtid.
Anledningen till att Niinistös tal uppmärksammades så stort har naturligtvis att göra med tidpunkten. De säkerhetspolitiska spänningarna är idag större än någon gång sedan Kalla kriget. Ryssland har nära Ukraina parkerat över 100 000 soldater med starka stridsklara förband. Man har inte uteslutit ”militärtekniska åtgärder”. Det här skapar självklart en stor oro i Ukraina, i omvärlden och i Finland. Eftersom Ryssland inte tydligt säger vad landets avsikt är, förutom att ha presenterat en kravlista som man på förhand vetat att väst aldrig kan godkänna, försöker alla pussla ihop ledtrådar och bedöma sannolikheter för olika scenarion. Rysslands president Vladimir Putins 5000 ord långa debattartikel från i juli där han underströk Rysslands samhörighet med Ukraina har tillsammans med den militära uppbyggnaden gjort att nästan alla nu ser läget som ytterst allvarligt.
Att republikens president upprepar något som länge setts som självklart blir i den kontexten ändå en nyhet.
Ryssland har redan lyckats med en av sina målsättningar: Man har tvingat USA till förhandlingsbordet. USA tycker inte om att diskutera för diskuterandets skull. Dialog är inte samma självändamål som det ofta kan vara för Finland. I måndags satt USA vid förhandlingsbordet i Geneve för att med Ryssland diskutera säkerheten i Europa. Det var viktigt att USA gjorde det eftersom all diplomati och dialog som kan göra att ett militärt anfall på Ukraina kan undvikas är av oerhört stor betydelse. Det tragiska i diskussionen om Europas säkerhet var att varken EU eller något europeiskt land var inbjudet till diskussionen. Så ville Ryssland ha det. Rysslands utrikespolitik bygger på intressesfärer och där man ser USA som ledare av väst och NATO, oavsett vem som är generalsekreterare eller EU:s ledare. Det är svårt att inte tänka på de historiska parallellerna där man ritat kartor för Europa ovanför Europas huvud. USA har tacksamt hållit Europa och Finland informerat om alla diskussioner, och alternativet att USA inte alls diskuterat med Ryssland hade varit mycket värre även om faran för en militär konflikt i Ukraina inte är över.
Niinistö tog upp också Europas roll i sitt nyårstal. Måndagens möte kunde inte nog visa hur rätt Niinistö har om att Europas tyngd och roll måste öka. Öka kommer också den säkerhetspolitiska debatten i Finland att göra i vår.
