I januari har vi ett välfärdsområdesval. Ett val som är avgörande för hur vården byggs upp framöver. Den länge omtalade vårdreformen tar med det här valet ett konkret steg framåt. Även om reformen inte direkt märks i det vardagliga livet är det en enorm reform vi står inför och många nya system ska byggas upp eller struktureras om. Något som tyvärr ofta blir bortglömt i ett sådant reformarbete är de språkliga rättigheterna.
Vill du ha god vård eller vård på ditt eget modersmål? Det här är en fråga som aldrig borde behöva ställas, men i dagens läge är det tyvärr ofta verkligheten. Att inte kunna kommunicera på sitt eget modersmål med en läkare skapar osäkerhet och kan i värsta fall leda till att patienten inte förstår läkarens anvisningar eller till och med helt och hållet undviker viktiga läkarbesök. För den absoluta majoriteten är språket inte ett problem vid en vårdsituation men språkets betydelse får ändå inte förbises.
Vi behöver mer forskning om hur viktigt språket är som en del av vården. Då Institutet för hälsa och välfärd (THL) för några år sedan listade upp 600 kvalitetsfaktorer inom vården handlade ingen av faktorerna om språket. Det här vittnar om hur stor oförståelsen är när det gäller språkets betydelse inom vården. THL har även nyligen gjort en utredning av vården i Egentliga Finland och den här utredningen ska fungera som bakgrundsmaterial inför det nya välfärdsområdet. Som vi kunde läsa i ÅU i början av veckan är utredningen i sig tvåspråkig men behovet av tvåspråkig vård uteblev ur rapporten.
Att den språkliga aspekten gång på gång uteblir ur skriftliga rapporter och utredningar är problematiskt. Många tjänstemän är medvetna om behovet av tvåspråkig vård men det räcker inte att dessa diskussioner förs i korridorerna eller lyfts upp i festtal. För att få en fungerande vård på svenska behöver vi både resurser, fakta och struktur. Det är inte enbart på gräsrotsnivå där vården ges – på sjukhusen, hälsocentraler och åldringshem – som de språkliga rättigheterna bättre ska beaktas. Vård på eget språk ska ses som ett kvalitetskriterium även på högre nivå. Att ta språket i beaktande ska vara en naturlig del av myndigheternas arbete och då ska behovet av tvåspråkig vård från första början tas med i diverse rapporter och utvärderingar.
Förra veckan godkändes den nya nationalspråksstrategin. Med den nya nationalspråkstrategin ska språkklimatet förbättras och avsikten är att trygga allas rätt att få service på de två nationalspråken finska och svenska. Ett av målen med strategin är att säkerställa tillgången på språkkunnig arbetskraft, bland annat genom åtgärder som gäller kraven på språkkunskaper. Så kallade omvända och anpassade språkkrav lyfts upp som en åtgärd för att svenskan inte ska försvinna som språk i den offentliga förvaltningen. Istället för att kräva utmärkta kunskaper i finska och nöjaktiga kunskaper i svenska kan kraven för vissa uppgifter vara de omvända.
Den här tanken borde i större utsträckning även anpassas inom vården. Alla behöver inte kunna utmärkt svenska för att vi ska kunna garantera en god vård oberoende nationalspråk. Med dagens digitaliseringsmöjligheter ska det gå att effektivt även utveckla svenskspråkiga vårdkedjor. Det ska gå att para ihop en svenskspråkig patient med en svenskspråkig vårdare. Finns det vilja, är jag övertygad om att det även i dagens ansträngda läge finns sätt att utveckla den tvåspråkiga vården.
