Så klart har riksdagsgrupperna i praktiken också insyn eftersom regeringen måste försäkra sig om stöd för politiken. Det gjorde att vi exempelvis med svenska riksdagsgruppen hade dagliga genomgångar om förhandlingarnas läge.
Det var tre stora huvudteman i förhandlingarna. Det första gällde skattepolitiken. Regeringens halvtidsgranskning hade enats om att skatterna skulle höjas med 100 miljoner euro på årsbasis. Vilka skatter man skulle höja var dock inte beslutat och det skulle man nu förhandla om. Bland regeringspartierna finns ganska olika ideologiska tyngdpunkter. Man kunde dock ganska snabbt enas om att höjningarna sker genom tobaksskatten och att nya skatter införs för gruvdrift, något som Finland är ganska ensamt om att inte ha, samt för utländska fastighetsbolag (som kunnat flytta ut vinster utan att betala lika mycket skatt som inhemska). De här höjningarna är för min del mycket odramatiska och kommer inte vara kännbara för Åland. Det viktiga var också att skatterna på arbete och företagande inte höjdes, eftersom vi inte vill äventyra den spirande återhämtningen i ekonomin.
Tillväxten i ekonomin går nu bättre än förväntat och det ger större skatteintäkter, vilket också ger självstyrelsen mer skatteintäkter via det ekonomiska självstyrelsesystemet.
Det som framförallt bidrar till tillväxten är den ökade sysselsättningen, vilket var regeringens andra huvudtema. Regeringen har ju tidigare beslutat sig för ett sysselsättningsmål på 75 %. Där är man snart. Därför skruvas sysselsättningsmålet nu upp till 78 %. En högre sysselsättning är också vägen till hållbara offentliga finanser utan att behöva göra nedskärningar eller höja skatterna. Därför är det så viktigt att sysselsättningspolitiken lyckas.
Vid sidan av tidigare aviserade satsningarna skapas nu ett extra jobbskatteavdrag för arbetstagare över 60 år. Detta för att skapa en morot till att människor som närmar sig pensionsåldern ska stanna kvar i arbetslivet lite längre, om man vill. För studerande i rikets studiestödssystem (åländska studerande hör till åländska systemet som är självstyrelsens behörighet) höjs inkomstgränserna så att man kan arbeta mer vid sidan om studierna utan att förlora studiestöd. Detta är en mycket bra utveckling eftersom många studiestäder är dyra att bo i samtidigt som många är oroade över att ta stora studielån. Det här stärker ungas ekonomi samtidigt som det höjer sysselsättningen utan att det för den skull behöver innebära att studietakten blir långsammare.
Den stora tvistefrågan i regeringens budgetförhandling handlade om klimatpolitiken. Tvisten handlade inte så mycket om målsättningen i sig, utan hur man skulle komma dit. Vissa ville ha åtgärder som skulle göra ont för vissa branscher för att kunna fungera som symboler. Exempelvis ville vissa piska jordbruket, trots att det inte skulle behövas för att nå målsättningarna.
Det här var något som en majoritet av regeringen, och svenska riksdagsgruppen inte kunde gå med på. För oss var det viktigt med en ambitiös klimatpolitik men utan att man i onödan straffar vissa yrkesgrupper som är helt nödvändiga för Finland. Gör man det så skapas motsättningar och orättvisor som gör det svårare att nå målsättningar på lång sikt när nästa steg ska tas. Då är det viktigt att man får alla med och därför är jag glad att sunt förnuft till sist vann över kortsiktiga behov av symbolpolitik. Man behöver sätta både land och klimat framför egna partiets kortsiktiga behov och gallupsiffror.
