Ärade talman,
Vad kommer vi att tänka på om behandlingen av social- och hälsovårdsreformerna under de senaste valperioderna? Jag tänker främst på nyheterna om nattliga förhandlingar, live-sändningarna bakom olika dörrar och turbulensen efter grundlagsutskottets utlåtanden. Under den här valperioden har behandlingen dock varit annorlunda. Det har visserligen förts hårda förhandlingar, men man har lyckats förbättra modellen avsevärt. Behandlingen i grundlagsutskottet har varit uppenbart harmonisk. Därmed är vi i all tystnad i en situation där vi kan ha ett godkänt social- och hälsovårdspaket i sommar.
Jag förstår mycket väl att oppositionen måste vara emot förslaget, av princip. Men för att vi inte i onödan ska se bara hotfulla bilder ska jag – än en gång – gå igenom några saker som verkar glömmas bort.
Jag börjar med finansieringslösningen. För det första finns det inga slutliga summor i detta skede och beräkningarna förändras ständigt. För det andra är den nuvarande finansieringsmodellen betydligt bättre än den som till exempel Samlingspartiet försvarade under förra valperioden. I denna modell finns det ett tak för nedskärningarna, både på kommunnivå och inom välfärdsområdet och kommunerna kompenseras för förlusterna. Kommunerna har en genuin möjlighet att fortsätta sin verksamhet inom viktiga sektorer såsom utbildning och regionplanering, och dessutom tryggas kommunernas förutsättningar att göra investeringar.
Men det är ingen hemlighet att finansieringsfrågan har varit svår för SFP. Finansieringsbasen är nu mångsidigare tack vare partiet. Modellen tar bättre hänsyn till utmaningarna i de växande regionerna, tvåspråkigheten, samerna och skärgårdens ställning. Till skillnad från förra valperioden sker också övergången till den nya finansieringen långsamt.
Vår utmaning ligger fortfarande i att vi mäter antalet knäoperationer när det som vi borde mäta är hur många knän som inte behövde opereras i och med bra förebyggande vård. Finansieringen baserar sig till stor del på de behovskoefficienter som Institutet för hälsa och välfärd har tagit fram, och därför är det viktigt att modellen vidareutvecklas.
Det kalla faktumet är att vår nuvarande modell varken är jämlik eller kostnadseffektiv. Många får bra vård medan en alltför stor del inte gör det. Därför har det reformarbete som gäller själva vården pågått redan länge i ministeriet. Till detta hör till exempel kvälls- och veckoslutsmottagningar, att socialservicen i allt högre grad integreras i hälso- och sjukvården samt forskning i effektiva arbetssätt. Det är mycket svårt att genom strukturerna ändra på vardagserfarenheten av om man får service eller inte. Det är människorna på fältet som åstadkommer förändringen.
Genom samarbete kan man skapa under. Ett fint exempel är Nylands lösningen där områdets kommuner tillsammans sökte lösningar till hur reformen borde förverkligas. Kommunernas gemensamma förslag är nu en del av reformen och den ger helt nya förutsättningar än förra periodens massiva landskap med 1,7 miljoner invånare. Ett annat exempel på samarbete är de tvåspråkiga landskapens möjlighet att tillsammans planera och avtala om hur de svenskspråkiga tjänsterna borde erbjudas i framtiden. I denna modell har man utgått från hur strukturerna kan stödja förverkligandet av de svenskspråkiga tjänsterna i praktiken. Jämfört med förra periodens modell har vi nu en genuin möjlighet att påverka i beslutsfattande och få vår röst hörd i välfärdsområdena.
I Finland har man hållit på med social- och hälsovårdsreformen allt för länge. Nästan alla partier här i salen har i något skede deltagit i beredningen av den. Vi vet alla hur svårt det är. Ändå måste vi kunna göra ändringar. Nästan alla internationella kreditvärderingsinstitut anser att strukturreformer är nödvändiga för att Finlands kreditvärdighet ska bestå. En uppmaning att slutföra reformen finns också i nästan alla rekommendationer som hänför sig till den ekonomiska politiken. Rekommendationerna från till exempel kommissionen och Europarådet omfattar social- och hälsovården regelbundet.
Ärade talman,
Svenska riksdagsgruppen inser och erkänner att inte heller denna modell är perfekt och att det finns många öppna frågor. Så är det alltid när det handlar om en reform av denna omfattning. Det viktigaste i den här situationen är att reformen bedöms vara tillräckligt bra eftersom Finland och finländarna behöver en reform. Vid sidan av dessa diskussioner är det skäl att komma ihåg att vi som politiker bär ansvar för hela landet, ekonomins hållbarhet och politikens trovärdighet. Billiga poäng blir dyra på lång sikt. Tack!
