Studierna avslutades efter sju år. På den tiden hade jag ingen aning om att jag en dag skulle jobba inom politiken. Nu är vi här och nu kan vi även konstatera det samma som ovan i en stor politisk fråga som varit aktuell länge – vårdreformen.
Politiska beslut fattas långt utgående från kompromisser. De finns sällan renodlade vinnare, däremot finns de många som är missnöjda – åtminstone lite.
Uppgörelsen mellan regeringspartierna i den enorma social- och hälsovårdsreformen kan läggas in i samma kategori. Men om vi granskar saken ur ett österbottniskt perspektiv har vi, enligt mig, all orsak att förhålla oss mer positiva än negativa - speciellt som vi ser på alternativen och vad förslagen varit tidigare.
Regeringen har i rasertakt plöjt igenom över 800 remissvar allt från kommuner, företag till intresseorganisationer och på basis av dessa stuvades flera pusselbitar om i den stora helheten. Det slutliga paketet inväntas att landa i riksdagen i december och lagstiftningen ska tillämpas från år 2023.
Ännu för några veckor sen ställde vi i SFP, i likhet med de österbottniska kommunerna, oss kritiska till den finansieringsmodell som fanns i utkastet till vårdreformspaketet. Den skulle i våra ögon ha bestraffat bland annat Österbotten mycket hårt eftersom man den utgick långt ifrån de vårdbehov som finns. Modellen gynnade inte områden där befolkningen är friskare.
Ministrarna Thomas Blomqvist och Anna-Maja Henriksson hade en stark bidragande roll i att vårdreformen nu blev en bättre helhet. Efter arbetsdryga förhandlingar befinner oss nu i en situation där finansieringsmodellen till och med ger oss mera pengar inledningsvis.
Det betyder bland annat att man inte behöver ha befarade uppsägningar av vårdpersonal och bättre möjligheter att ordna närservice på eget modersmål. En möjliggörande faktor till detta var just att finansieringen till tvåspråkiga områden ökade i slutskedet. Detta kom inte dit av sig själv.
I lagförslaget finns även många skrivningar, som i motsats till tidigare förslag till vårdreformen, garanterar service på svenska.
21 välfärdsområden samt Helsingfors för nu i uppdrag att ansvara och till stor del producera social-och hälsovården åt invånarna. I motsats till befarat kommer privata sektorn även i fortsättningen att ha en viktig roll som tjänsteproducent vid sidan om den offentliga sektorn.
Tanken är att välfärdsområden ska få beskattningsrätt 2026. Det är bra. Själv tycker jag områdena borde ha fått beskattningsrätt redan från början för att styra själv helheten men det var inte möjligt i den här helheten.
Enligt regeringens överenskommelse ska Kronobyborna kunna få sin vård, precis som tidigare, i samarbete med Karleby och Mellersta Österbotten, även om de tillhör ett annat välfärdsområde. Det göra bäst via ett avtal mellan välfärdsområdena. Det avtalet vill vi förverkliga.
Vårdreformen är nära, den kunde ha varit betydligt värre.
