Vi har i sommar kunnat njuta av restaurangbesök, små kulturevenemang och ”strandhäng” med vännerna. Efter en vår av isolation har de här sociala aktiviteterna varit av stor betydelse för många – en möjlighet att pusta ut och leva lite normalt liv igen. Coronaviruset har ändå satt sin prägel på sommaren. Den planerade utlandsresan blev inte av och många festivaler inhiberades. Överallt har man hört och sett den redan välbekanta frasen – kom ihåg att tvätta händerna och att hålla avståndet! För någon dag sedan hörde jag ett samtal mellan två vänner, som pratade om hur trötta de var på corona och hur de bara ville att allt skulle vara som vanligt. Det här önskar vi säkert alla och det är därför vi nu igen står i ett avgörande skede.
Coronatröttheten är ett symptom på hur utmanande det är att strida mot en osynlig fiende. Även om man i början av våren strikt följde restriktioner och regler, kanske man i ett senare skede börjat slarva då påverkan av viruset inte längre känns lika direkt för en själv. Därför behöver vi inte bara en coronastrategi, utan olika strategier som lämpar sig för alla i samhället. För att skydda människoliv måste vi fortsättningsvis alla göra vad vi kan för att dämpa virusets framfart. Det gör vi bäst med att ha begränsningar på en rimlig nivå.
Vi måste sätta fokus på vad som är viktigt för olika åldersgrupper i samhället. Vi vet att barn behöver få leka och röra på sig. De mår bra av att träffa vänner, lära sig nya saker i skolan eller springa av sig på dagisgården. Det att barnskyddsanmälningarna rasat under corona betyder inte att barnen mår bättre nu, utan att de mår dåligt i det dolda. På många håll i världen är det unga vuxna som nu smittas. Vi kan inte stoppa dem från att vara unga, utforska livet och få nya vänner. Istället för att stämpla dem som totalt oansvariga måste vi skapa strukturer så att unga vuxna kan leva sin vardag på ett tryggt sätt. Småbarnsföräldrarnas vardag måste också gå att strukturera så att de på riktigt har en möjlighet att distansarbeta - inte bara vara dagispersonal, skolgångsbiträde, kökspersonal och fritidsledare samtidigt som de ska göra sitt eget jobb. För riskgrupperna gäller det naturligtvis att skapa en harmonisk och trygg vardag där man undviker onödig isolering och skapar trygga sätt att träffa släktingar och vänner. Och vårdpersonalen – ja de måste naturligtvis också få känna att de kan vara trygga och utvilade i sitt arbete. Vi måste hålla begränsningar på en rimlig men ändå behövlig nivå för att människor ska må bra i den nya vardagen. Det handlar om en balansgång mellan människors psykiska välbefinnande och fysiska hälsotillstånd. Det här är den svåraste av ekvationer, men samtidigt det som vi måste fokusera ännu mer på.
Uppluckrade restriktioner gör vardagen lite mer lik den vi kände till före corona, men coronaviruset finns fortfarande kvar. Än är det inte över hur mycket vi än hoppas på det. Börjar vi ta för lätt på coronasituationen kanske vi också tar för lätt på vad viruset kan ha för konsekvenser. Det är då vi kan bli farliga för oss själva och för andra. Vi måste hela tiden påminna oss om att smittan fortfarande finns och att återgången till jobbet eller skolan kanske inte kommer att bli så som vi hoppats.
Så länge smittan härjar ute i världen finns det också en risk för att den finns här. Låter vi coronatröttheten ta över tappar vi vårt fokus på en ny, trygg och säker vardag.
